Visa det här inlägget på Instagram

Johanna Bladh sätter fingret på något som fortfarande – år 2025 – borde vara självklart men som uppenbarligen inte är det: skulden för en havererad relation landar fortfarande alltför ofta på kvinnans axlar.

Det är som att kvinnor förväntas kunna bära, rädda och reparera allt. Oavsett. Relationen, hemmet, barnen, mannen, och när det inte går – när eller om hon faktiskt väljer att lämna –  så får hon bära skammen och skulden, som om ansvaret alltid är hennes, oavsett vad som hänt.

Men nej:
Nej, alla relationer går inte att rädda i parterapi.
Nej, att lämna en dålig relation är inte egoism – det är att välja barnens bästa.
Nej, det är inte kvinnors ansvar om en man visar sig vara en dålig partner eller pappa.

Att påstå något annat är inget annat än en unken kvinnosyn, maskerad som ”goda råd” som landat i Johannas kommentarsfält. Det är ett sätt att hålla kvinnor på plats, att säga: du får skylla dig själv, och inte sällan kommer dessa pekpinnande kommentarer från andra kvinnor, kvinnor som uppenbart gjort ett SÅ mycket bättre val av pappa till sitt barn. Till han inte är det längre.
Ingen tror väl att mannen man väljer att skaffa barn med ska visa sig vara en riktigt kloakråtta, på samma sätt som ingen gifter sig med tror att man kommer skilja sig – och trots det händer det hela tiden.

Men vi är väl ändå förbi den tiden, eller borde vara det i alla fall?
För sanningen är att ingen kvinna ”väljer” en dålig pappa till sitt barn, men många kvinnor tvingas välja mellan att stanna i en dålig relation – eller att lämna för att skydda både sig själva och sitt/sina barn.

Och att skuldbelägga det valet, i stället för att applådera styrkan i det är inte bara förlegat, det är ovärdigt.
Ungefär lika ovärdigt som elallergi, if you know what I mean?