Medan mina kära poddkollegor brinner för att utrota Donna Karenparfymen i form av ett grönt äpple, så halvspyr väl jag i alla fall när det kommer till det här.
Jag hatar när folk filmar sig själva när de löptränar OCH SER SÅ JÄVLA GLADA UT!!!!!
Mina känslor grundar sig så klart i ett trauma från tidigare i mitt liv, och jag är bara ett oskyldigt offer för omständigheterna. Därför kan jag öppet och ärligt säga att jag är så avundsjuk på alla som finner glädje i löpning.
Hur kommer man dit? Även när jag tränade inför tjejmilen (100 år sedan) så kom jag aldrig förbi det där stadiet där benen känns blytunga och frustrationen slår i taket.
Jag har förmodligen en katastrofal löpteknik ovanpå det, men ändå? Det är alltså detta som är det stora traumat, i kombination med när jag skulle testa Sats ”löpgruppspass” som var för ”alla” nivåer, även rena nybörjare då – som jag var. Jag blev frånsprungen på uppvärmningen och ville mest lägga mig i ett dike och dö. Jag hade inte kunnat springa en meter till, oavsett hur många influencers med högafflar på elscootrar som än jagade mig.
Kan det inte få kännas någonting annat än vedervärdigt att springa? Bara lite? Det ser ju SÅ jäkla härligt ut när de är ute och springer. Som små gaseller studsar de fram på lätta steg, medan mina ben och fötter känns som fastkedjade i kettlebells.
Så ja, den här gången har ni helt rätt! Jag är avundsjuk så det både räcker och blir över, på alla som njuter av att springa. SÅ avis!
Kanske skulle det går bättre med den här på repeat i lurarna?
Jag tror för övrigt jag skulle klä i spetsiga öron.
https://youtu.be/Osb9eBfqp_Y?feature=shared