Visa det här inlägget på Instagram

Jag behöver prata med er Jag berättar i videon, men vill också skriva ner det kort. Men allra först vill jag tacka alla er som inte en enda gång har kommenterat min kropp, storlek och vikt. Det betyder så mycket. Jag filmade den här videon för över två månader sen men har inte haft kraft att lägga ut den. För jag vill egentligen inte lägga fokus på det här alls, men känner att jag måste.

De flesta av er vet kanske om att jag har ont i min rygg, men jag tror ingen av er vet hur ont eller hur länge jag haft det. När jag var tio år första gången jag gick till en kiropraktor för att jag inte kunde gå. För fem år sen började jag träna med PT, men 1,5 år in gick det fel. Jag kände det direkt efter ett marklyft, det smällde till och dagen efter kunde jag inte resa mig.

Jag sökte vård för att få en magnetröntgen. Men om ni aldrig har sökt vård som tjocka så vet ni inte hur det är. Oavsett vad man söker för så handlar det om vikt. Så jag fick först en utredning för sömneapné (pga min vikt) och därefter för ätstörning (pga min vikt). Jag hade inget. Efter månader av tjat fick jag slut magnetröntgen som visade två diskbråck, en buktande och en sprucken.

Ungefär ett år efter olyckan blev jag remitterad till ryggkirurg och tänkte att ”nu ska jag äntligen få hjälp”. Men ni vet ju redan vad som hände där, för jag skrev om det. Ryggkirurgen tittade på mig och sa ”hade du vägt 40 kg mindre så hade vi inte haft ett problem”. Efter det gav jag upp.

I över tre år har jag kämpat med fruktansvärda smärtor. Jag gråter nästan varje dag, jag kan inte alltid ta mig upp själv och det känns som att ha en kniv, nej ett helt jävla knivset, längst ner i min rygg. Så i höstas bestämde jag mig för jag står inte ut mer. Och den enda lösningen som ryggkirurgen presenterade, förutom kommentaren om min vikt, är en operation.

Men jag är livrädd. För att sövas och inte vakna. För att bli förlamad. För att få mer ont än nu. Men allra mest rädd är jag för att få sämre vård. Att min rygg och kropp inte tas på lika allvar. Att jag inte är lika viktig. Så sen i höstas har jag som ett aktivt beslut gått ner i vikt för att våga söka vård igen.

Jag har inte velat prata om det här av flera anledningar. Främst för att mitt konto aldrig har handlat om vikt. Jag har aldrig någonsin pratat om hur mycket jag väger, om jag går upp eller ner. Därför vill jag inte heller att mitt konto ska bli någon viktresa. Jag gör inte det här för content. Tvärtom så har jag tyckt att det varit jobbigt att synas för er de senaste månaderna. Dels så ville jag inte berätta om jag skulle misslyckas och ändå inte få hjälp av vården. Helst ville jag vänta tills jag vet om operationen blir av.

Men att få den mängd meddelanden jag fått varje dag de senaste månaderna som kräver att jag ska berätta om ”min viktresa”, att jag ”borde skämmas” och att jag ”visst inte står för att alla storlekar är vackra längre” har varit tufft. Precis som när jag fått meddelanden genom åren om att jag är ”fetare än någonsin” följt av emojis som kräks, har jag nu fått ”fy fan för dig som har gått ner i vikt” följt av likadana emojis.

Jag har inte en enda gång under de tretton år jag synts här dolt min kropp, mina valkar och bristningar. Om någon har visat sig på alla sätt så är det nog fan jag. Jag älskade min kropp och jag har inte gjort det här för att förändra mitt utseende. Jag gör det för att jag inte står ut längre. Jag har sökt vård i över tre år och jag orkar inte bli bemött såhär längre. Jag vill ha hjälp, den hjälp jag och alla förtjänar oavsett kropp, men jag har insett att den tyvärr inte finns att få.

Jag kommer alltid stå för kroppskärlek, pepp och inkludering. För att man duger som man är och för att alla storlekar är vackra. Men hur mycket jag än önskar att det var så, så blir inte alla storlekar bemötta lika i vården.

Jag ber er att snälla sluta skriva till mig om min vikt. Jag vill varken läsa elaka ord om hur fruktansvärd jag är som blivit mindre eller ”peppande ord” om hur mycket finare jag är nu. Snälla, kommentera inte min kropp eller andras. Ni vet aldrig vad som ligger bakom eller hur de orden påverkar någon.

Däremot, om du har gjort eller känner någon som har gjort en steloperation av diskar, skriv gärna till mig. Jag vill veta allt // Linda-Marie Assergård

Linda-Marie berättar öppet om flera års outhärdliga ryggsmärtor efter en skada vid träning – smärtor som vården länge avfärdade på grund av hennes vikt.
Trots att en magnetröntgen visade diskbråck, möttes hon av ryggkirurger som fokuserade mer på hennes kroppsstorlek än på hennes faktiska skador. Efter år av tårar, smärta och att känna sig osynlig i vården, har hon nu valt att gå ner i vikt – inte för utseendet, utan för att få vård och kunna opereras.
Hon förklarar att hon aldrig använt sin plattform för att prata om vikt, och vill inte att det här ska bli ”viktresan” folk följer. Det här handlar inte om att bli smalare – det handlar om att överleva. Trots det har hon mottagit en flodvåg av både hat och krav från följarna: från hån om att hon är ”fetare än någonsin”, till anklagelser om svek nu när hon gått ner i vikt.
Till alla som kommenterar hennes kropp – oavsett om det är med hat eller ”pepp” – ber hon er att sluta. Ni vet inte vad som ligger bakom. Och just därför vädjar hon: döm inte kroppar ni inte lever i. Däremot: om du har erfarenhet av diskoperation – hör gärna av dig till henne. Det är det hon behöver nu. Inte åsikter om hennes kropp, och det kan jag förstå, samtidigt som jag kan förstå att följarna undrar.

Har man byggt hela sin influencer-identitet på kroppspositivism där alla kroppar är vackra, så tycker jag att följarna förtjänar att få veta vad det är som pågår när reklampelaren för alltsammans förändras inför allas ögon – någonting jag pratat om i podden tidigare.
 Jag tror de flesta respekterar Linda-Maries vädjan om att slippa kommentarer och det hoppas jag att hon får nu efter att hon varit transparent och berättat vad det är som pågår.
Jag precis vad Linda-Marie pratar om när det kommer till vikt och smärta och hur den
Lever man med kronisk smärta så kommer verkligen utseende på sista plats, för det enda man tänker på och vill är att minska smärtan, och i den desperationen är utseende på riktigt det sista man tänker på. På riktigt. 
Om och när smärtan tagit ens kropp och knopp som gisslan så är det ”tack och godnatt” på det mesta livet har att erbjuda, någonting jag förstår att man kanske kan sätta sig in om man inte själv varit där. Jag har inga synpunkter på att Linda-Marie går ner i vikt, utan jag har mest anmärkt på att hon inte varit ärlig med sin följare, eftersom hennes konto varit en fristad för många, där de allt från allt vad viktminskning till bantning heter.

Vad tycker ni?
Och snälla, tänk på tonen när ni kommenterar.