Awesome – not perfect

“-Man ska passa sig för att vara för mycket som tjej, då kan man uppfattas som skrytig och mallig, man ska inte tro att man är nåt, och så vill vi ju inte ha det, eller hur?”

Detta citat – som Linda Hallberg än idag minns ordagrant – fick hon höra av en skolsköterska när hon var 12 år gammal och trots att hon inte bara är en av Sveriges största influencers utan även en av de mest fantastiska och talangfulla make-up artister så vågar hon fortfarande inte riktigt ta för mycket plats.

Sånt här får det att fullkomligt KOKA i mig!
Hur många unga människor – och då framför allt tjejer – har tvingats växa upp med en pulvriserad självkänsla och självbild på grund av liknande uttalanden från vuxna som själva är slavar under jantelagen?

Blir typ arg på mig själv och hoppas att föräldrar, lärare och skolläkare ALDRIG säger sådana saker till NÅGON, NÅGONSIN!
Du ska vara precis så mycket du själv vill, ta den plats du vill och speak your mind!
Det finns inget som heter att “Vara för mycket” och absolut inte som kvinna eller fittbärare. Punkt

Har ni också någon sån här grej som ligger och skaver och fortfarande påverkar er sedan ni var yngre?//Linda

Jag har en sak som jag burit med mig genom livet och det är en sak som min klassföreståndare på Bjurbäckskolan i Emmaboda sa till mig när jag återigen åkt på spö och verbala trakasserier.
Jag hade redan slutat uppträda i olika talangjakter eftersom priset jag fick betala när jag kom tillbaka till skolan var allt för högt eftersom jag då ”tyckte att jag var något” och jag mer eller mindre smög längs väggarna som en strykrädd hund för att ingen skulle lägga märke till mig och hoppa på mig.
Vet ni vad hon sa då?

”Jag tycker att Camilla får skylla sig lite självt här faktiskt. Om hon bara gör sig lite mer osynlig så ska ni se att problemet försvinner.”

Problemet med detta var ju att om jag försökte göra mig ännu mer osynlig än vad jag redan var så skulle jag försvinna helt.
Jag var redan en marginaliserad spillra av den tjej som älskade att sjunga och dansa och att skuldbelägga mig för det fysiska och psykiska våld som jag utsattes för hängde med mig upp i vuxen ålder.
Det hängde med som en tagg i hjärtat ända till den dag då jag fick chansen att konfrontera henne för allting hon medvetet eller omedvetet utsatt mig för som barn och tro mig – jag tog chansen! OM jag gjorde!
För min skull men också för alla andra barn som hon utsatt för liknande saker för givetvis var jag varken den första eller den sista att råka ut för detta.

Jag tog trettonåriga Camilla i handen och tillsammans drog vi ut den där taggen och kastade den i ansiktet på henne och sedan den dagen har jag inte ägnat henne en tanke förrän idag när jag läste Lindas inlägg.
Jag hoppas att alla som utsatts för liknande saker som jag och Linda kan ta skammen och skulden och lägga den där den hör hemma en gång för alla och istället våga hålla huvudet högt.
För kom ihåg…

 

 

84 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Jag var också väldigt mobbad, speciellt man har ju hört en hel del, men det jag kommer ihåg så här i efterhand hände innan mobbingen började.

    Vi var nio år och bytte om efter gymnastiken. En kompis ville dela med sig av sin visdom.
    ”Du MÅSTE skratta åt killarnas skämt, annars får du aldrig en pojkvän.”

    Nio år.

    Svara

    Min lärare frågade vad jag ville jobba med i framtiden och eftersom jag var 16 år och precis börjat med festandet så svarade jag bartender och hon skrattade rätt ut.

    Svara

      Det var ju lite roligt, faktiskt.

      Svara

      Förlåt, men det var lite kul. Menar inte på något elakt sätt.

      Svara

    Mina föräldrar har aldrig sagt åt mig att jag ej ska ta för mig utan tvärtom. De har om något pushat mig när jag ej har vågat ta steget. Det är därför jag står där jag gör för att jag har tagit för mig och ej brytt mig ett skit om vad någon annan tycker.
    Då vissa barn försökte mobba mig så fick de antagligen stryk av mig eller blev jagade med bandyklubbor o grejer. Tog aldrig något skit och gör det inte än idag. Ingen har rätten att säga åt mig vem jag är eller vad jag förtjänar. Jag kan tycka att man får skylla sig själv ifall man ej sa ifrån när någon idiot, vuxen som barn, sa något nedsättande. Då killen i klassen kallade mig för tjock så sa jag emot och han sa aldrig något efter det. Det enda sättet att sätta jävlarna på plats är genom att säga emot. Ingen har rätten att få dig att må skit. Punkt.

    Svara

      Om fler kunde bli uppfostrade som dig! 💪🏼

      Mina föräldrar var också toppen på att få mig att tro på mig själv, jag har aldrig blivit mobbad och under hela skolgången var jag smal (nu är jag kurvig men absolut inte tjock).

      En sak som jag kommer ihåg är att en kille i min klass i 6an påpekade och sa att jag hade hår under armarna och att det var äckligt, sen såg jag honom och hans kompisar i matsalen sitta och prata om det och skratta. Det har gjort att jag länge tyckte det var jobbigt att hålla upp armarna i linne, trots att jag rakar mig. Nu bryr jag mig inte längre som tur är.

      Svara

        Mins föräldrar har också alltid varit noga med att jag inte ska falla för jantelagen, pappa lite mer än mamma som fram till #metoo daltat med män och roats lite av min aggressivitet mot rumpa-daskar och ”ska vi knulla?”-förfrågningar av vad jag trott vad (manliga) vänner.

        Dessvärre har ändå resten av samhället lärt mig att inte tro för mycket om mig själv. Vet än idag, snart 30, hur man tar emot en komplimang utan att förminska sin insats.

        Svara

      Heja dig och dina föräldrar!
      Mina föräldrar, speciellt min pappa, var jätteduktiga på att aldrig göra skillnad på mig och min bror och vad jag än ville göra hejade de på med fanfarer ungefär.
      Blir därför extra förfärad när dottern på snart fem år kommer hem från dagis och på allvar tror att hon inte får spela fotboll eller gilla blått ”för hon är ju ingen kille”. Alltså vad fan lär föräldrar sina barn egentligen?

      Svara

      Modiga verkar era föräldrar fått er, men de kunde jobbar lite mer på medkänsla och ödmjukhet inför andra människor och situationer ni inte varit i.

      Nej, man får inte skylla sig själv om man blir mobbad, och nej ett barn kan inte alltid stoppa det själv, det kan tvärt om bli mycket värre. Antagligen var ni inte särskilt hårt utsatta.

      Svara

        Håller med blev mobbad hela min skolgång. Provade massor av gånger säga från , prata med lärare , rektor o kurator men de hjälpte aldrig.

        Svara

        Om jag någonsin får höra ”det är bara att säga ifrån” kommer jag slå den personen på käften.

        Alla utsatta barn, ungdomar, kvinnor och män – hur många gånger har ni sagt ifrån, och hur många gånger slutade mobbning, kränkningar, övergrepp, sexuella trakasserier? Det är absolut inte bara att säga ifrån. Och det borde inte behövas. När i hela fridens namn ska andra människor lära sig hur andra människor ska och bör behandlas?

        Svara

      Vilken tur att du kunde säga ifrån! Och vilka kloka föräldrar du verkar ha. Din kommentar vittnar dock om grunda kunskaper om mänskligt beteende och makt.

      Svara

    Egentligen en bagatell av en skolsköterska på en hälsokontroll i 7an. Hon sa för sig själv ”63 kilo…då hamnar det över normalkurvan, men fortfarande inte överviktig.. ” Jag har aldrig accepterat min kropp och hon bekräftade min skeva självbild, tjockare än normalt. Slåss fortfarande, såhär 15 år senare mot min kropp. Äter aldrig en sötsak utan ångest.

    Svara

      Åh den där jävla normalkurvan… Jag låg alltid en ruta över den, och jag mådde så dåligt över det.. jag var ju inte normal… Hur kan man ens visa den för barn?

      Svara

      Exakt samma för mig. Skämdes alltid så mycket för det där pappret som man fick med sig efter där vikten stod, mosade ihop det i min hand och var så rädd att någon skulle se det. Och alltid den där kurvan som hon skulle visa att jag alltid låg lite över, det sitter kvar än idag och nu är jag 25 år….

      Vuxna måste vara så försiktiga vad dom säger till barn. En släkting hade varit på 3-års kontroll med sitt barn, där sköterskan sa högt rätt ut att hon behöver gå ner i vikt. Den här 3-åringen säger hela tiden att hon är tjock nu.

      Svara

        Jag har ett liknande minne av skolsköterskan fast tvärtom. Jag hade alltid ansett mig vara ”rund” som barn och tonåring, även om jag som 14-15-åring nog inte alls var det. Däremot vet jag att jag gick upp några kilo i 9:an och fick verkligen höra det hemma med föräldrar som påpekade det. Pappa klagade och mamma lagade viktväktarmat åt mig. Och så kom jag till skolsköterskan för kontroll och jag var jättenervös och trodde att hon skulle säga att jag var tjock och måste banta (som mina föräldrar sagt). Då säger hon att ”du är alldeles lagom, du är en sund tonåring och du ska vara stolt över dig och din kropp”. Jag gick därifrån som ett frågetecken (men glad).

        Svara

          Samma här 🙂 jag var lite små mullig, Men efter jag vägt mig i 7an o vägde 53kg så sa skolsköterskan ” du är en smal o sund o vacker tjej! ” (vet att jag var lite småmullig men att hon sa så gjorde mig väldigt glad)

          Svara

        Det där är fan tjänstefel av BVC-personalen. Prata gärna med föräldrarna om du är orolig över barnets viktutveckling men gör det när barnet inte hör. Fy fan för att få en treåring att tro att hen är tjock. Mvh barnmorska som fundera på att läsa till dsk istället bara för att aldrig kommentera någons vikt utan bara stärka barns självkänsla.

        Svara

        Vår sköterska började babbla sonens BMI när vi var på tre årskontroll. Fick mig att bli extremt förbannad.

        Svara

          Samma med min tjej. Hon är kort men lite rund (som jag var när jag var liten, är fortfarande kort). Då sa hon att ”Ja hon är inte så lång, men desto bredare..” Sen sa min dotter hemma ”mamma jag har en tjock mage..”. Hon är fyra år snart. Jag var så arg så jag kokade.

          Och exakt dessa små kommentarer från läkare, släkt osv gjorde att jag än idag har problem med min kropp och känslan av att vara tjock (fast att jag inte är det. Det vet jag egentligen men kan ändå inte fly från känslan).

          Svara

            Då sa hon på bhv alltså… Kanske lite otydlig. Är så snurrig idag 😂

            Svara

            Precis så, lyckas inte heller fly från känslan. Djupt nånstans tror nånting i mig att jag ska bli mer respekterad, tagen på allvar och uppskattad om jag bara var smalare. Och samtidigt som jag vet hur sjukt det är, så släpper det inte.

            Svara

      När vi var 10-11 år kallade skolsköterskan både mig och min syster för tjocka och att vi behövde gå ner i vikt. När jag var 7 år fick jag bara ta mat en gång vid skollunchen, för sen hindrade lärarna mig från att ta mer. Behöver jag ens säga att jag utvecklade ätstörningar under hela gymnasietiden? Blir så jävla trött på att fokus ska ligga på hur du ser ut och inte på din livsstil…

      Svara

        Lite OT nu, men brukar man alltså ta mat fler gånger i Sverige? Jag är inte härifrån. Hos oss fick ingen nämligen göra det.

        Svara

          I grundskolan fick vi ta en gång till, på gymnasiet hur många som helst.

          På grundskolan var vi typ 200 elever – ganska enkelt att hålla koll. På gymnasiet åt de flesta sallad eller i stan ändå.

          Svara

            Tack för svaret! Själv var jag tvärtom, hade jättesvårt att få ner maten som barn, men man var tvungen i skolan. Jag spydde t.o.m. på tallriken nån gång.

            Svara

      Åh, jag var typ 1dm längre än vad en ”ska” vara fram till 13 år, jag har inte växt en mm sedan dess.

      P.g.a. längskurvan låg över ”normalt” gjorde även viktkurvan det. Det var ett enormt fokus på det, att jag vägde mer än normalt. Snillet till skolsyster kunde ju inte räkna ut att ett längre barn också troligtvis väger mer… Så, tack för det, Anders. Jag sitter också här, 12 år senare, och mår allt sämre kring vikten och överväger en omgång Juica.

      Svara

    Alltså fy! Jag har ett minne från när jag jobbade som lärare på mellanstadiet och detta är en av anledningarna att jag slutade.

    Eftersom jag själv definieras som tjej är jag så klart medveten om att man ”ska” vara tyst och snäll och sitta i ett hörn osv. Men som klasslärare tog jag chansen och gjorde tvärtom. Jag uppmuntrade tjejerna i klassen att ta för sig, svara på frågor och tom svara utan att räcka upp handen. (Ni som jobbat på mellanstadiet vet ju att det typ är som att svära i kyrkan…) jag tänkte att min klass behövde detta i framtiden. Dessutom hade jag koll, tjejerna och killarna fick faktiskt lika mycket tid. En dag var rektorn på besök och hon skällde ut tjejerna för att de tog för mycket plats. Jag avbröt min chef och vi hamnade i diskussion när barnen försvann på rast. Hon tyckte att 50/50 var orättvist mot killarna. Vad svarar man på det?! Jag tog upp det med 12 åringarna sen. Att framtiden tycker att killar ska ha mer plats. Så fint ändå att de fattade men min välutbildade chef inte gjorde det. Ville bara säga att det finns hopp ❤️

    Svara

      Herregud vilken idiotrektor, en sån borde inte få jobba med barn.. bra gjort av dig!!

      Svara

        Ja, rektor borde anmälas då hen är förpliktigad av lagen att se till att:
        ”Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den ska därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet.”

        Och det du borde svara är just det.

        Svara

      Kredd till dig!!! 💪💪💪

      Svara

      Jag tror att det är avsnitt 5 i säsong 3 av full patte (svt) som tar upp just hur vi ser på 50/50-jämställdhet. Att 50/50 upplevs som att tjejerna/kvinnorna tar ALL plats och att studier visar att vi upplever det som jämställt och rättvist när kvinnor får 30% (av exempelvis tiden att tala) och männen 70%. Avsnittet heter typ ”det heterosexuella avsnittet” eller nåt sånt, kan varmt rekommendera hela serien men även just det avsnittet.

      Svara

    Som barn så var jag dagbarn hos en familj.
    Familjen hade då två döttrar. Dom var smala, gymnastiska med lååångt blont hår.
    Av en slump vid ett tillfälle så skulle jag smyga in för att låna toaletten.
    Då råkade jag höra hur dagmamman, som i köket sa till en hennes man: ”Josefin måste vara det tjockaste dagbarnet jag någonsin haft!”
    Det gjorde så ont att få höra. Jag dög inte. Särskilt inte bredvid hennes ”perfekta” döttrar.
    Jag var absolut inte stor DÅ, men jag blev det efter många år av tröstätande/bulimi/ortorexi & svältperioder.
    Jag kan än idag, 22 år senare, inte se hennes i ögonen när jag möter henne.
    Jag skäms & blir så fruktansvärt obekväm.

    Svara

      Vill bara ge en kram åt dig ❤

      Svara

    CAMCAM! Vilken cliffhanger! Vad sa läraren när du konfronterade? Förstod hon och bad om ursäkt eller försvarade hon sig?

    Svara

    Jag var ca 9 år, var i skolan och hoppade hopprep i korridoren under en rast. En jämnårig, extremt blyg (han pratade normalt sett bara med två personer, jag hade själv nog aldrig ens hört hans röst) kille kommer fram till mig och säger ”fläsket gungar”.

    Jag har aldrig varit pinnsmal men var absolut inte överviktig (inte för att det är fel), jag hade lite vanligt barnhull bara som i princip alla har.

    Kommentaren har verkligen satt sina spår och sedan den dagen kunde jag aldrig sluta tänka på hur min kropp ser ut i andras ögon. Fick en ätstörning i tonåren som hänger kvar än idag i 30 års åldern.

    Svara

    Vi hade varit på Gotland en vecka när jag var runt 12 år. Mot slutet av veckan säger min mamma ”du har blivit så fin, nu när vi promenerat mycket och inte ätit på kvällarna”.
    Det tog många, många år innan jag kunde äta något gott på kvällarna utan dåligt samvete.

    Svara

      Min mamma är också väldigt duktig på att ge förklädda komplimanger. Först nåt fint. Sen kommer liknelselsen med förr 😐
      Alltså tex: Så himla fin du är i håret nu! Inte då där långt o trassligt som du hade tidigare….Eller: Det där var en fin längd på naglarna. Mycket bättre än dom där klorna du gjorde på salong förra sommaren…
      Hört att sånt där, typ dubbelbindningar el vad man kallar det, kan vara farligt för barn men tack o lov var jag äldre när hon började med dom dumheterna.

      Svara

        Min mamma har alltid varit positiv och snäll mot oss barn. Däremot mot andra/okända.. Så kan hon snacka om tjockisar, ohälsosamma, fula kläder, fult hår, fult smink, konstigt sätt och vad som helst!! Hon kan verkligen sitta och bara klanka ner på folk på TV eller som går förbi på stan, som kanske har lite för mycket smink för hennes smak, eller byxor som hon tycker sitter dåligt…. Oftast bara kvinnor. När jag var yngre så tror jag inte att jag reagerade alls på det, men nu har jag börjat blänga åt henne, säga ”Hen tycker tydligen inte det samma som du”, eller ”Så säger man inte.” eller något liknande.. Och det får mig bara att tänka på om hon tycker jag är tjock, för mycket smink, fult hår osv, osv… När hon kan vara så dömande mot främmande liksom.

        Svara

    Det som skaver hos mig är att Linda inte alls är så kreativ och innovativ som hon framställer sig själv som. Hon är tekniskt duktig, ja, men hennes sminkningar är ofta stulna/hårt ”inspirerade” av mindre influencers.

    Svara

      Till Emma 07:27
      Läser i princip, mellan raderna av din kommentar: ”App app app, försök nu inte vara lika bra som dom där andra för dom är mycket bättre än dig… Dra ner din syn på dig själv lite nu va!”
      Lite som den där härliga och pedagogiska skolsköterskan… 💪🙄

      Svara

        Du får ”i princip” läsa in vad du vill i min kommentar. Jag är bara irriterad på att hon jämt snor andra makeupartisters idéer utan att hänvisa till dem, och sedan får cred för att vara så otroligt kreativ. Hade hon haft andra som inspiration, gjort något eget eller refererat till källorna om det blivit för likt, hade jag inte varit bitter. Jag har bara tröttnat på att hon kopierar andra, bland andra mig och mina blogg-/MUA-vänner, utan att andra märker det.

        Svara

    På min tid i skolan, dög det inte att vara arbetarbarn, läkarens, ingenjörens, disponentens barn osv, stod alltid högre i kurs, ja jag är gammal, men det var mobbing av en annan rang 😏

    Svara

      Ja, min mamma, som var bäst i klassen, fick lägre betyg än läkar-/ingenjörsönerna – för ‘hon behövde dem ju inte’ som flicka och arbetarklass…
      ♡ ♡ ♡ till dig som också har kämpat den kampen.

      Svara

    När jag gick i åttan hade vi en kille i min klass som ansågs vara cool. I parallellklassen gick en tjej som var kraftigt överviktig.
    Jag satt i korridoren en dag när killen kom och satte sig hos mig och småpratade. Efter en stund gick tjejen förbi varpå killen sa något elakt om hennes kropp. Jag sa åt honom att det inte var okej, man säger inte så. En lärare sa åt MIG att sluta bråka och tjafsa, jag visste ju att han var sån och att jag inte skulle ge honom uppmärksamhet. Att tjejen blev ledsen och uppenbarligen sårad var inte värt att uppmärksammas och lägga energi på, det var killen det var synd om!
    Jag undrar ibland hur hon mår idag och om hon lyckats få ett bra självförtroende trots skitstövlar under skolgången.

    Svara

    Jag blev kallad höra av en manlig lärare, detta för att jag ”hängde” med kompisar som hade bil.
    Jag var 14 år och oskuld, var väldigt pryd. Bodde på landet och sista bussen gick hem 17:15, så var absolut inte ute och rumlade runt.
    Det var så hemskt, han så det i klassrummet när alla höll på att få ut, jag kände mej tvungen att säga åt honom att jag aldrig varit med någon, vet inte hur många som hörde.
    I dag skulle jag bett han dra åt helvetet, då var jag en rädd, osäker tjej.
    Glömmer aldrig detta, trodde alla såg på mej så, fast det var så långt från sanningen man kunde komma.

    Svara

      Hora* var det såklart, inte höra

      Svara

      Hora*

      Svara

      Fyfan. Även om du så hade varit prostituerad så hade de tju varit helt sjukt fel av din lärare att kalla dig hora.

      Svara

      Svara

    Jag har under hela min skolgång fått höra tvärtom, att jag SKA ta mer plats. Men jag är inte sån som person bara.
    Det har ändå satt sig och rotat sig lite inom mig, att jag duger inte som jag är för att jag inte pratade lika mycket i klassrummet som mina klasskompisar. Samhället är inte anpassat för introverter.

    Svara

      samma här! tyckte det var skitjobbigt, sluta bestäm hur jag ska vara liksom och låt mog va. ”du måste delta mer i diskussioner”, ”du måste prata mer under lektionstid”… eeeh noo

      Svara

        Ja, fyy! Varför kan man inte försöka uppmuntra till det, skapa förutsättningar? Istället för att lägga ännu mer press? Hatar det där!

        Svara

      Verkligen, samma här! Har aldrig haft problem med att ta plats i de situationer där det har känts bra, men det måste även få vara okej att vara mer tyst om man vill det.
      Tack och lov är min arbetsplats jättebra ur den aspekten. På möten osv så inväntar man allas synpunkter, även den som har suttit och reflekterat medan andra pratar i mun på varandra kommer till tals. Min chef brukar fråga mig specifikt ”har du någon input” för han vet att jag oftast har det men inte har lust att försöka få ordet.

      Svara

      Åh samma för mig. På utvecklingssamtal osv var det typ det enda lärarna pratade om. ”Du är duktig och ambitiös blabla men du MÅSTE TA MER PLATS!” Kände mig ofta pressad och obekväm i skolan pga detta. Det enda jag tog med mig var verkligen att jag inte dög som jag var. Det har dock blivit bättre som vuxen, alla mina chefer hittills har struntat i hur mkt jag snackar på möten och istället brytt sig om det jag presterat 🙂

      Svara

        Grattis! För mig var det precis tvärt om. Min chef mer eller mindre sa att jag var dum i huvudet för att jag inte tog mer plats. Att det var fel på mig.

        Jag tror det är viktigt alla får ta plats. Är man väldigt pratig av sig kanske man ibland får tänka på att även andra ska få chansen få höras. Och är man tyst får man anstränga sig lite så man hörs. Allt är ju inte rättvist men alla behövs ju.
        Idag är det så mycket mer uppmuntrat om man tar stor plats och pratar mycket, även om det man säger inte betyder någonting. Det byggs väldigt mycket luftstlott. Sett många unga kollegor som kommit in men också åkt ut…

        Svara

      Känner verkligen igen det där! ”Du måste våga ta för dig mer, jag vet ju att du kan” fick jag höra till leda.
      1) Det har ingenting med ”att våga att göra”. Har aldrig haft problem med att våga säga det jag vill. Men har jag inget att säga så kommer jag inte att säga något. Kommer aldrig att vara den som pratar enbart för pratandets skull.
      2) Om du ”vet att jag kan” så har jag uppenbarligen lyckats med att bevisa för dig att jag kan, även fast jag inte snackar sönder lektionerna.

      Det är först i vuxen ålder som jag började inse att jag det inte är några fel på mig. Att det finns fler som jag, och att min introverta personlighet också innebär många styrkor som jag har haft otrolig nytta av i arbetslivet. Varför kunde man aldrig ha fokuserat åtminstone lite på dessa egenskaper när jag var barn? Utan enbart det som (i andras ögon) var negativt?

      Svara

    Har aldrig brytt mig om vad andra säger eller tycker. Gör det jag vill. I nian när vi fick träffa syon inför gymnasievalet, frågade syon mig vilken linje jag ville gå. Jag sa att jag ville gå samhäll. Hon smålog och sa att jag inte skulle klara det, att kanske skulle jag gå barn o fritid istället? Nä jag vill inte gå barn o fritid, jag vill absolut inte jobba med barn, jag vill gå samhäll sa jag. Hm nja alltså visst skulle jag komma in på samhäll men *så hääär många procent* hoppar av efter ett år (kommer inte ihåg procenten) och jag skulle nog få det väldigt tufft. Barn o fritid skulle passa mig mycket bättre.

    Kände mig faktiskt oerhört dum när jag lämnade hennes kontor. Typ som att samhällspersoner är supersmarta och att jag misstolkat själva samhällslinjen. Till saken hör att jag inte alls hade dåliga betyg, så förstår inte varför hon dumförklarade mig så. Gick samhäll-samhäll på gymnasiet. Det gick utmärkt 👌

    Svara

      Alltså igenkänningsfaktorn på det här Är enorm. Man kan tro att vi gick på samma skola 🙂
      Jag gick på högstadiet på nittiotalet och ville bli läkare. Syon (som man kallade dem då iaf) sade att Natur är jättesvårt och det vore nog bättre om jag gick omvårdnad på gymnasiet istället. Jag stod på mig då jag visste att för att komma in på läkarprogrammet så måste man gå Natur för att bli behörig.
      Men tanten envisades med att omvårdnad var toppen för man fick en bra människosyn och bl.a. Om jag sen ångrade mig och fortfarande ville bli läkare kunde jag alltid gå på komvux!
      Det var helt surrealistiskt alltihopa. Jag gick ut med högsta betyg i alla ämnen så var absolut ingen studiesvag elev.
      Gick sedan mitt älskade naturprogram och sedan rakt in på läkarlinjen efter det.
      Vad är det för jäkla råd de ger eleverna? Tro inte på dig själv typ, du är inte så duktig som du tror.
      Fortfarande irriterad så här 20 år senare!

      Svara

    OT men vad är det för gubbsnusk Magdalena Graaf ska på rättegång mot idag?

    Svara

    Har Kissie skrivit ett inlägg denna vecka utan att nämna ”2 resor till Tyskland”?????????

    Svara

    Jag var 20 och arbetslös. Mannen på arbetsförmedlingen frågade mig vad jag ville jobba med om jag fick välja precis vad jag ville. Jag svarade ärligt: ”Jag skulle vilja lära mig att handla med aktier.” Han log och sa att han tyckte att jag hade en naiv bild av verkligheten, och att jag måste jobba med något realistiskt. Jag är uppväxt med att man ska vara en duktig och foglig flicka så jag nickade förstående och sa att jag kunde tänka mig att jobba i butik. Det var rätt svar….

    Fy fan vad arg jag blir över detta än idag. Det var 15 år sedan. Jobbet i kassan på Elgiganten är förbi och idag jobbar jag som ekonom och handlar med aktier på fritiden.

    Svara

      Fick höra samma, när jag gick ut Personal programmet, sa handläggaren på AF att jag kunde glömma att få ett arbete inom min utbildning. Jag arbetade mig upp och är idag chef inom det jag är utbildad! Så sug på den!

      Svara

    Tack Camilla för att du uppmärksammar det här viktiga ämnet! ❤️

    Svara

    Mina föräldrar – speciellt min mamma har alltid stått vid min sida och fått mig att tro på mig själv oavsett situation. När jag gick i nian skulle vi åka på skolresa men vi kunde inte välja det resmålet min klass ville på grund av en sjukdom jag har som gjorde att jag inte kunde följa med (jag ville inte följa med ändå såsom de behandlade mig) och de var så elaka och skyllde allt på mig.

    Då ringde jag min mamma som stormade ner till skolan och fångade vår rektor och tog med sig honom in i klassrummet. Tack vare min mamma och rektorn sade ingen någonting mer efter det. Jag glömmer aldrig den här dagen.

    Svara

    Jag var jätteblyg när jag var yngre och i skolan jag gick hade vi alltid mycket redovisningar inför klassen. Det var bland det värsta jag visste, jag hade så ont i magen varje gång. När jag stod där framför klassen och läste från mitt lilla papper ropade alltid kollarna ”prata högre”, ”Kan du inte prata eller?” eller så skrattade de åt mig. Min lärare sa inte ett ljud till dem. Att detta höll på hela låg och mellanstadiet satte sina spår och har gjort att jag haft jättesvårt att prata i grupp. Idag känner jag mig mycket tryggare med att göra det, men det har varit en lång och jobbig resa dit. Jag önskar så många gånger att min lärare bara kunde bett dem hålla tyst, eller att jag hade haft lite mer skin på näsan och kunde bett dem dra åt helvete.

    Svara

    Den skolan Camcam gick på har blivit anmäld ett antal gånger för mobbing och trakasserier… även efter Camcams tid där. Jag tänker då på slappa anställda på skolan och mentaliteten bland folk i allmänhet i Emmaboda. Jantelagens mecka!
    Tack och lov sålde vi av hus och företag och flyttade från kommunen. Till kommunen bredvid… och all mobbing och trakasserier var som bortblåsta.

    Svara

    Svara

    När jag gick i högstadiet sa min mamma, under/efter en besöksdag för föräldrarna, att jag inte hade några vänner. Jag hade vänner men har sedan dess alltid känt att de relationer jag har inte är tillräckliga, att ingen vill umgås med mig. Mamma kunde verkligen vara förbannat elak. Hon har även sagt att jag inte behöver oroa mig för jobb osv, eftersom jag är snygg kan jag gifta mig rikt. Härlig inställning… Fattar inte var den kom ifrån heller eftersom hon själv jobbat upp sig från ingenting och hon vet att jag ärvt hennes intelligens och klarar mig bra på det.

    Till lärare som försökte rätta in en i ledet blev jag bara ännu trotsigare och uppkäftig så kan inte minnas att några specifika ord satt spår direkt.

    Svara

    Jag vågar inte gå till läkare idag då jag varje gång jag varit hos skolsköterskan så har
    min vikt kommenterats. Första gången var i trean och sedan dess har jag haft en sjukt skev självbild, alltid sett mig själv som väldigt stor trots att jag såg ut som alla andra när jag var liten. På högstadiet hade vi ett väga/mäta-möte hos skolsköterskan och min kompis berättar att sköterskan hade sagt att hon såg normalviktig ut pga att hennes lår inte gick ihop. Vet inte om det är sant men det spädde på min rädsla för att gå till läkaren.

    Svara

    Jag har alltid varit för mycket och har alltid kastat mig med huvudet före in i olika projekt där jag för stunden känner att ”det här ska jag ta mig fan leva på”. Ofta blir det inte mycket av det och den lilla flickan inom mig, som var ”för liten för att spela fotboll”, ”för känslig för att kunna jobba inom ett mansdominerat yrke” och ”för stökig för att kunna ha ett ansvarstagande jobb”, gör sig ofta påmind.

    Jag tycker aldrig att jag är tillräckligt bra, jag tvekar alltid på mina kunskaper och jag känner mig aldrig riktigt rätt för något. Men ändå fortsätter jag kasta mig in i saker, ändå fortsätter jag att vara sådär galet optimistisk i stunder då jag startar projekt eller byter bana i livet. Allt tack vare min pappa som gjort mer intryck än jag tidigare förstått. När jag var 13 och skrev noveller tyckte han att jag skulle kontakta ett bokförlag, när jag började spela fotboll ville han att jag skulle provträna för de stora lagen, han stod bakom mig när jag funderade på att läsa bygg på gymnasiet trots att alla andra skrattade, när jag tyckte det var kul att fixa mina kompisars löshår som 16-åring tyckte han att jag skulle hyra in mig på den lokala frisörsalongen, när det visade sig att jag var en hyfsad säljare tyckte han att jag skulle söka topptjänster inom säljföretag, när jag började fotografera sade han åt mig att hyra in mig på ett galleri och starta företag i samma sekund som jag fick hem min kamera.

    Jag har inte alltid gjort som han velat, just för allt det där man inte ska och bör och inte är ”bra nog för” men jag är evigt tacksam över att han planterat ett litet frö av att ingenting är omöjligt och att om man tycker något är kul skadar det aldrig att försöka. När jag tvivlat på mig själv, har allting varit så enkelt och självklart för honom. Visst, man kan bli besviken (speciellt eftersom somliga idéer var helt uppåt väggarna egentligen) men det är en del av livet. Och mest besviken blir man nog trots allt om man går genom livet utan att någonsin tro på sig själv eller ta plats.

    Svara

    Väldigt löst relaterat, men det enda jag minns från skolsköterskan är när hon: 1. klämde mig på pungen 2. Stelkrampssprutan som ryktades vara över två meter lång men som sedan visade sig vara en helt vanlig spruta. Kommer ihåg både en viss lättnad och besvikelse över detta.

    Några år senare framkom det att det var en av mina nuvarande bästa vänners mamma som klämde oss alla på pungen. Hela kompisgänget jag umgås med har hon nuddat pungen på. Hon måste kunna sina pungar, den kvinnan…

    Svara

      Herregud…

      Svara

    Jag var grovt mobbad när jag började sjuan i en ny skola. Ensam från hela min mellanstadieskola började jag på den här skolan. Lärarna såg och hörde, endast två vågade stå upp för mig. Trots otaliga besök hos rektorn där jag försökt få gubbstrutten att förstå hände inget, förrän den andra av de här två lärarna övertalade mig att följa med till rektorn och ta upp problemet en gång för alla. DÅ jäklar blev det fart på rektorn, de främst berörda kallades till rektorn osv vilket såklart bara gjorde allt värre. När jag slutade gå till skolan förstod mamma vad som pågick och blev fly förbannad på skolledningen. Mamma har ALLTID kämpat med näbbar och klor för alla oss barn, men den gången var hon som en ostoppbar virvelvind, haha. Möten med alla mina lärare, studievägledaren, skolsköterskan och rektorn bokades in. Det som sades på det näst sista mötet sitter kvar hos mig än idag. ”Men om Sophie bara ändrar på sig och blir som de andra barnen och bara är tyst så blir det nog bra, då slutar de nog vara elaka ska du se!” Detta kom alltså från rektorn. :)) Förstår än idag inte hur han vågade säga så när till och med min mamma var med liksom. Mamma och min snälla lärare som hade hjälpt mig blev vansinniga och krävde att antingen får de värsta barnen byta skola eller så skulle jag få göra det. Jag valde det sistnämnda, varpå rektorn säger att vi ska lugna oss, ”det är väl inte så illa”. Nä nä, de bara spottar på och slår mig, skriver elaka saker på mitt skåp med spritpenna, dundrar in på mina lektioner för att kasta saker på mig och skrika elakheter etc. Inte alls så illa va? Jävla gubbjävel. Jag svarade med att skolvägra. 1,5 månad tog det innan han gav sig och lät mig byta skola. Det sjuka var att skolan jag bytte till var så himla efter i allt plugg att jag ändå låg före i allt när jag kom dit, trots att jag inte hade gått i skolan på 6 veckor haha. Men tack vare vad det där jävla rektorsaset sa så tog det många år innan jag vågade vara mig själv och strunta i andra. Hela högstadiet och halva gymnasietiden spenderade jag med att vara den jag trodde alla ville att jag skulle vara, allt för att slippa bli utanför och mobbad igen.

    Svara

    Jag kan inte komma på någon specifik händelse då jag fått uppleva att omgivningen tycker att jag tagit för mycket plats för att jag är tjej, däremot blev jag alltid kallad för pojkflicka av både föräldrar och lärare som barn. Jag gillade att leka med bilar framför barbies och bollsporter och därav var jag inte riktigt en vanlig tjej utan en pojktjej. På den tiden tänkte jag inte mer över det utan var snarare stolt övet att bli kallad det – ”Killar var ju tuffa tillskillnad från tjejer”. Nu inser jag hur sjukt det ordet egentligen är och sålänge vi fortsätter benämna tjejer så så visar vi på att det inte är något helt naturligt med tjejer/kvinnor också kan gilla bollsporter, bilar, färgen blå eller öl.

    Svara

    Min lärare placerade mig vid ett bord med tre killar i fyran med kommentaren:

    ”Har satt dig här för att DU ska hålla koll på killarna”

    Vi hade ”fasta” platser och fort det blev stökigt fick jag skäll för jag inte gjort mitt ”jobb”.

    Svara

      Åh jaaa. Fick alltid sitta med bråkiga killen under lågstadiet. Fick också städa upp hans bänk när han rusade ut ur klassrummet så fort det blev rast. Sattes även brevid honom i matsalen och även där fick jag torka och städa så fort han spillde och svinades. En gång i trean vägrade jag torka upp mjölken han spillde (snarare hällde ut med flit). Läraren skällde ut mig och tyckte att jag var bråkig och inte ställde upp. Jag sket i det och lämnade matsalen. På kvällen ringde läraren upp min mamma och talade om hur stökig jag varit under lunchen. Men då jag redan hade berättat allt hemma så bad min mamma läraren att återkomma när hon hade lust att be mig om ursäkt och under tiden kunde hon ringa till pojkens mamma i stället. Ursäkten kom aldrig.

      Svara

        Fy fan så galet skevt alltså!

        Svara

      +1!!!! Alltid, alltid alltid

      Svara

      Det hände för mig i scouterna, då slutade jag. Vi var kanske 4 tjejer och 12 killar, så vi blev indelade i mini-grupper med en tjej och resten killar i varje… För att killarna var så stökiga så dem skulle tjejerna liksom ”spridas ut” bland, så vi kunde säga till dem att koncentrera sig -.- Jag blev rasande för jag irriterade mig så SJUKT mycket på killarna som var asjobbiga, och ledaren sa typ aldrig till dem, så berättade jag för mamma och hon blev typ mer rasande än mig. Kontaktade ledaren men hon ville inte göra om grupperna, så då var vi nog tre av oss tjejer som hoppade av scouterna…. Är fortfarande sur över det, älskade scouterna!

      Svara

    Jag och min bästis var inte som alla andra i högstadiet, vi höll på med hästar och brydde oss inte om vad andra tyckte. Vi blev mobbade hela sjuan och halva åttan, sen hoppade hon av skolan (hon blev gravid) och jag blev ensam. Plötsligt upphörde mobbingen. Några av tjejerna i klassen började fråga om jag ville va med dem. Jag gillar inte falska människor så jag sa nej, varför skulle jag vilja vara med några som antingen precis mobbat mig eller stått bredvid? Då sa min klassföreståndare att jag borde ”försöka vara mer öppen” att jag ”måste prata mer med de andra i klassen” och ”du blir ensam annars”. Vilken fullkomlig idiot. Jag vill bara krama mitt 14-åriga jag ❤️Jag ignorerade de andra i klassen och var ensam resten av högstadiet. Hade vänner i en annan klass som jag hängde med ibland. Jag är hellre ensam än umgås med falska äckliga människor.

    Svara

    Av en lärare fick jag höra att mig skulle det aldrig bli kvinna av, jag hördes för mycket och var alldeles för rak i mitt sätt.

    Svara

    Min lärare i lågstadiet sa ”här kommer en som gillar mat!” När jag kom in i matsalen i första eller om det var i andra klass… sjukt pedagogiskt! Har fortfarande problem att äta ”normalstora” portioner inför andra då jag inte vill verka glupsk! Herregud!

    Svara

    Jag gick i 6an när killarna i klassen puttade omkull mig på isen och jag bröt armen, lärarens svar om saken var: Är man med i leken får man leken tåla, och du ville ju bli puttad. Så där satt jag med gips om armen i 6 veckor och klassen skrattade åt mig, det varp mitt fel och jag fick skylla mig själv.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.