Skönhetsingrepp

Annica svarar på en fråga på sin blogg om ”sluttande mungipor” – alltså typ motsatsen till det Kenza har och det fick mig att tänka på mina egna mungipor. 
Är det kanske ”sluttande mungipor” som ligger till grund för mitt ”resting bitch face”? Kanske, kanske inte men oavsett vilket så är det ett extremt fördelaktigt utseende att ha på gymmet för jag behöver väldigt sällan dela maskin med någon som vill alternera sets med mig. Jag ser nog lite ut som att jag bits. 🙂
Men det finns alltså till och med en operation för detta – munvinkelplastik/mungipelyftning!
Visste ni det?

Man kan alltså ändra nästan allt och saker som jag inte ens visste om att man kunde ändra på via ingrepp kan vara nästa persons stora dröm. Visst är det märkligt? Jag tittade på Isabelle Strömbergs video (här ovan) där hon pratar om komplex och de ingrepp hon gjort med sitt utseende.
Hennes näsa mådde hon allra sämst över och gjorde en näsoperation när hon fyllt 18, samtidigt som jag tittar på hennes bilder och tycker att hennes näsa ser ut som vilken näsa som helst.
När jag var yngre hade jag ENORMA komplex för min näsa, då jag tyckte att den såg ut som en krokig häxnäsa. Jag vet inte vems lilla skidbacke jag sett i någon tidning men jag mådde SÅ dåligt över mig.
Idag bryr jag mig inte nämnvärt om min näsa, trots att den nu faktiskt ÄR lite knögglig efter att ha belönats med en dansk skalle av misstag på en fest och aldrig riktigt återhämtat sig. Kanske har min hybris fått huvudet att växa ikapp min stora snok, eller kan det vara så att snygg inte betyder lika mycket för mig längre? Heller frisk/hel-ish än snygg? Kanske…
Jag funderar på att lösa in den ”innestående” remiss jag haft hos min läkare på en bröstförminskning då den största delen av min smärtproblematik i överkroppen kommer från de två tunga bröst jag kånkar omkring på.
Min fibromyalgi är nog inte så pepp på ett stort kirurgiskt ingrepp men jag orkar inte ha det så här. Det här är ju inget skönhetsingrepp per se, men rent fåfängt…skulle jag vilja förändra någonting med min kropp om det gick, aldrig kom ut och utan att det hade någon som helst påverkan på någon? (Ni vet, hela den där ”förebilds/hets-debatten”)
Vad skulle jag göra då? Vad skulle jag vilja ändra på i mitt utseende? Någonting?

Faktiskt. 
Jag skulle vilja få en handtransplantation och det är Michaela Fornis händer jag vill ha! *Sägs med rösten från den tecknade Robin Hoodfilmen*
Jag skulle även kunna tänka mig Kenzas händer – för ni vet ju att jag har korta, prinskorvsfingrar som är sneda efter att ha fastnat i en skidlift – för jag ÄLSKAR vackra händer med långa fingrar!
Jag vill ha långa, slanka pianofingrar, inte små korvar som får små barn att börja skrika efter ketchup, senap, rostad lök och bröd med små skåror i.
Tillägg: Men mina fingrar eller min näsa – oavsett hur de ser ut – definierar mig inte som person eller avgör mitt värde eller hur mycket eller lite jag älskar mig själv.
Jag har samma värde som människa oavsett hur jag ser ut! Det gäller alla som svarar på det här inlägget!!!

Nu är det er tur!
Vad skulle jag vilja förändra någonting med min kropp om det gick, aldrig kom ut och utan att det hade någon som helst påverkan på någon? (Ni vet, hela den där ”förebilds/hets-debatten”)
För bara för att man inte GÖR några ingrepp så betyder det ju inte att man inte tänker och tycker saker. Bara för att jag är emot inlägg om skönhetsingrepp på sociala medier så betyder ju inte det att jag ser mig själv som något fullkomlig skönhetsvarelse.
Absolut inte, jag är nyfiken på massor av saker. Hur skulle jag se ut med fyllda läppar? Hur skulle jag ser ut om jag tatuerade mina ögonbryn? Hur skulle jag se ut med en tredje tutte på ryggen? Ni vet… vanliga saker…

Men… Att stilla min nyfikenhet är inte viktigare än att visa min bonusdotter att det är okej att se ut som man gör, oavsett hur man ser ut, och därför får tankarna om en tredje tutte på ryggen stanna vid just det – tankar.
🙂
THK drömmer om en extra stor magsäck i kombination med binnikemask!
Det vore drömmen! Att slippa äta noga uppmätt dietfoder och istället få äta så mycket det bara gå utan att se ut som Pumba! Ahhh….the dream!

Annica Englunds konto har blivit Instagram-nappat!

Någon har hackat Annicas Instagramkonto, bytt namn på det till ”Logistic00” och tagit hennes gamla namn ”Akaannica” och skapat upp ett annat konto för det samtidigt som hen kräver 5000 euro för att ge det tillbaka.
Det här med att byta namn och ta det gamla namnet var något nytt. En tvåstegsraket i hacking. För även om Annica får tillbaka sitt konto så får hon ändå inte tillbaka sitt namn.

Annica trodde först att kontot var borta men det är det inte – det har bara bytt namn.
Jag tvivlar inte på att Instagram kommer lösa det så att hon får det tillbaka och jag är intresserad av hur det går till. Annica, du får gärna skriva om det – antingen på din blogg eller till mig så att fler kan få veta hur man ska göra om ens konto hackas.

Tack för tips!

Annica Englund mår inte så bra…

Annica skriver både på sin blogg och på Instagram att hon nu mår så dåligt och att hon nu tror att hon blivit utbränd.
Det är lite fascinerande hur många av dessa influencertjejer som mår så här dåligt och jag tror inte att det är en slump.
Jag tror att det är en viss typ av människor som blir influencers och många av dem blev det i ung ålder och har kanske aldrig haft några andra jobb där de lärt sig att skilja på ”jobb” och ”ledig”.
Mycket av det de gör är varken påfrestande eller speciellt ansträngande men gör man det dygnet runt utan någon tydlig form av ledighet och återhämtning så kan alltid driva en in i väggen.

Justin Bieber och Eminem har behövt ta pauser på grund av utbrändhet och de lever väl många människors rena drömliv. Hur är det möjligt? Är de otacksamma? Klena? 
Nej, de arbetar med det som de tycker är roligast i hela världen, hur enkelt är det då att sätta stopp och ta pauser?
När de väl nått den nivå av framgång som de alltid bara kunnat drömma om?
Är det ett direkt tecken på välbefinnande? Jag tror Avicii är det senaste beviset på att framgång inte innebär direkt lycka och välmående.

Jag minns precis innan jag gick in i väggen för andra gången. Jag satt och morrade på jobbet över en kille som alltid bara gjorde det som var nödvändigt, men aldrig mer än så.
Gud vilken slacker jag tyckte att han var! Prestationsprinsessan i mig tuggade fradga vissa stunder.
Den här killen kommer med största sannolikhet aldrig gå in i väggen. Har tar aldrig med sig jobbet hemoch gör alltid det som krävs för att vara ”good enough”.
Jag vill vara mer som ”Good enoughkillen” – jag tror vi alla skulle behöva vara det.

Och kan man inte skilja på ”att jobba” och ”att vara ledig” så kan man nog bli utbränd även om ens jobb går ut på att fota sin mat och lägga ut på Instagram.
Man behöver nog vara ledig även från det.

Pressen och förväntningarna stiger hela tiden på Influencers. Inte samma press som en akutläkare eller sköterska så klart, men en annan typ av press som de aldrig kan gå hem ifrån eller bli lediga ifrån. Skilj på äpplen och päron här. (Eller någon annan frukt om ni är trötta på Äpplen och päron)
Det är uppenbarligen ett problem som blir vanligare och då behöver man adressera det.
De webcambilder från vardagsrummet som dög en gång i tiden har nu ersatts av proffsbilder från exotiska resmål – herregud, jag blir stressad bara av att se dem.

Jag tror att många influencers som känner att de ligger och balanserar på den där berömda gränsen behöver sätta sig ner och strukturera upp sina liv lite och identifiera vad som får dem att må dåligt och ta fram en plan för det – ta hjälp om det behövs.
Sådana här saker löser nämligen väldigt sällan sig själva, oavsett anledning.
Problemet kvarstår vare sig vi förstår det eller inte men det är upp till var och en som drabbats att göra det som krävs för att må bättre och för att undvika att hamna i samma situation igen.
För mig tog det två rundor med plytet in i väggen för att inse det.

”Naturlig” skönhet

Jag startade inne hos Kissie och hennes inlägg om hur hon gillar den mer ”naturliga looken” för att sedan rada upp alla olika ingrepp och behandlingar som hon behöver genomgå för att känna sig redo för sommaren.
Ordet jag tror att hon eventuellt är ute efter är ”osminkad” eller ”effortlessly stunning” vilket innebär att man ska se ut som att man precis rullat ur sängen och trots detta ser alldeles strålande ut, när sanningen är den att man med största sannolikhet lagt ner timmar på att sminka sig för att se osminkad ut, och samma sak med håret. Ni har väl alla hört talas om ”bed head” och hur man ska sträva efter att se totalt obrydd ut, trots att frisyren tagit timmar att åstadkomma?
Tänk ”slarvig knut på huvudet”. Är det någon som på riktigt tror att frisyrerna här högst upp åstadkoms på första försöket och 4 sekunder blankt?

Detta fick mig i alla fall att ramla över till Annica Englunds blogg där jag hittade det här inlägget när jag sökte på ”naturlig” eftersom jag vet att hon berört samma ämne tidigare.
Annica har ändrat både det ena och det andra i sitt utseende och är ingenting hon hymlar med. Dock vill hon poängtera att hon aldrig gjort någonting impulsivt utan att allt är noga genomtänkt.

Min kritik brukar ofta grunda sig i att influencers får olika ”utseendeförändrande” ingrepp att framstå som någonting man kan göra på en lunchrast.
Ungefär som att slinka in på HM och köpa en nya tröja eftersom man fått en bonuscheck med posten som man inte vill ska gå förlorad.
Sådana här saker SKA vara genomtänkta och ingenting man bara ska göra för att möjligheten ges, för tänk om det går åt helvete? Eller att det inte var som du trodde? Eller att sprutan hamnar fel och träffar en nerv? På samma sätt som det kan tillstöta komplikationer under en standardoperation där exempelvis en blindtarm ska tas bort så kan samma sak hända här, så innan du gör någonting förhastat – sätt dig in i frågan.

Därför blev jag lite besviken på att Annica publicerar ett inlägg om en sådan här klinik där det delades ut alla möjliga behandlingar till höger och vänster:

Det minglades, vi åt massor av god mat och blev behandlade. Alla blev så fina, tänk vad 1ml av Restylane kan göra. Så det blev läppar på vissa, botox för de flesta och sedan så var dom grymt duktiga på att göra hakor!//Annica

Det låter inte särskilt genomtänkt eller icke impulsivt om du frågar mig.
Tillfälle bjöds och helt plötsligt injicerades det hej vilt bland besökarna och det är inte utan att jag tycker att det är ett otroligt oproffsigt agerande från klinikens sida.
Ännu en gång så framställs dessa ”utseendeförändrande” ingrepp som någonting man kan slinka in och göra på en lunchrast – eller egentligen, varför ens gå till en klinik?

Man kan säkert hitta en video på Youtube om hur man injicerar substanser i ansiktet på sin kompis om man letar lite.
Hur svårt kan det vara?

Boy bye

 Jag fanns alltis där för Annica efter Big Brother och tillsammans nådde vi våra mål och det var faktiskt jag som fick henne att börja träna då jag tyckte att hon behövde detta då vi båda var spritfeta, och vet ni vad? Hon har nog aldrig varit nöjdare, om ni frågar henne idag så kommer hon säga att hon är otroligt tacksam och glad över att jag introducerade henne för gymmet.
Alltså hela den här feminist grejen går över styr, hade det varit tvärtom att Nicci försökt hjälpa Ben att bygga muskler så hade inte en jävel rört på ögonbrynen.//Marcelo

Marcelo tar Ben Mitkus och Niccis viktminskningsvideo i försvar samtidigt som han klappar sig själv på axeln för att ha fått Annica att börja träna eftersom hon var spritfet – ja, han också men vad han gör med sin egna kropp skiter jag i.
Marcelo menar att hon aldrig varit nöjdare och att hon bara är tacksam att han introducerade gymmet för henne.
Klart Marcelo försvarar det här, han är 20 resor värre själv.

Tacksam?
Ja, det kanske hon är men vi får inte glömma att det här är en tjej som även låtit fettsuga sig när gymmet inte räckte till.

Kanske fettsög hon sig enbart för sin egen skull, det finns ju folk som gör det, men efter att ha läst Marcelos vidriga inlägg så skulle det inte förvåna mig om hon fettsög sig delvis för att få tyst på Marcelos röst i huvudet som missnöjt kallade henne för spritfet!
Det är synd att det inte finns någon maskin på gymmet som kan träna bort fenomenet ”dum i huvudet” men det kanske kommer?

Vad feminism har med det här att göra vet jag inte, så du får gärna förtydliga detta, Marcelo!
Testa att googla vet ja…
Är det feminism att väga acceptera att en man ska diktera kraven för hur ens kropp ska se ut? Det är inte okej även om det är en kvinna som säger det till en annan kvinna, men att personen som säger sig älska dig samtidigt talar om för dig att gå till gymmet för att du är spritfet borde bemötas på ett sätt och ett sätt endast.
Med en fot i röven och ett Tinderkonto.

Boy bye!

 

Har längtan efter tillhörighet förvandlat ångest till någonting trendigt?

Tillägg: Personen som berättade detta för gruppen har detta som yrke med inriktning på barn. (alltså dom under 18 år) enligt Annicas inlägg. Det är alltså ingen som bara sitter och hobbydiagnostiserar barn.

Hon som är med oss på resan berättade att hon hade en patient som kom in med ångestproblem. Och efter ett långt samtal om allt och ingenting så visade barnet ett klipp på sin favorityoutuber för att visa upp sin förebild. När sedan en annan läkare kommer in och ställer frågor till barnet för att påbörja en utredning så svarar barnet exakt samma sak, alltså dom exakta meningarna som Youtubern. Alltså WTF!?

Det är tydligen jättevanligt att barn som kommer in till kliniken säger ”den personen är min förebild, jag vill vara som hen och hen har problem med ångest. Hen säger vissa saker ord som jag kan känna igen mig i så jag har också problem med ångest”. Alltså att BARN (!!!) inspireras och vill vara som influencers kan i många fall leda till att dom tror att dom har problem med ångest och intalar sig själva att dom mår dåligt, det är ett riktigt jäkla wake up call! Och självklart gör man utredningar på dessa kliniker men i många fall så visar det sig att dom inte alls har några problem.//Annica Englund

Jag har länge applåderat alla offentliga människor som vågar visa sig mänskliga på sociala medier istället för att måla upp en bild av ren perfektion.
Att psykisk ohälsa inte längre är tabu utan ett ämne som fler vågar prata om, gör att de som drabbats inte blir riktigt lika stigmatiserade som tidigare.
Övertygad om att denna öppenhet och transparens kring psykisk ohälsa varit någonting positivt och bra har jag applåderat profiler som Therese Lindgren, Engla, Annica Englund och Cissi Wallin när de delat med sig av sina erfarenheter i ämnet.
Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att unga människor på jakt efter tillhörighet och sammanhang skulle ta den här informationen och applicera den på sig själva i ett försök att ”passa in”.

Har ångest och annan psykisk ohälsa blivit trendigt?
Har uniformen som tidigare bestod av vita jeans från Hollister, Hunterstövlar, en jacka från Espirit och en Michael Korsväska nu kompletterats med ett generaliserat ångestsyndrom och en karta Atarax?

Är unga människor i så stort behov av att synas, höras och bli inkluderade i ett sammanhang att de heller inbillar sig att de har ångest än går obemärkt förbi?
Vad ska man kalla det här? En blandningar av hypokondri och Münchhausens syndrom*? ”Influensiskt syndrom”?

Är vi och vårt samhälle så pass dåliga på att se barn och unga att de måste ställa sig och skrika ”JAG HAR ÅNGEST!!!!!” för att känna sig sedda?

*”Münchhausens syndrom” kallas även för ”Actitious disorder imposed on self”.
Jag är betydligt mer bekant med ”Münchhausens By Proxy” där det ofta är en förälder gör sitt barn sjukt eller skadat för att sedan berömmas för den engagerade omvårdnad ge ger sitt barn.

För den som är intresserad så finns det ett par fall av Münchhausens By Proxy som uppmärksammats lite extra i poddar och videos då antingen offret eller förövaren dödats.
– Bloggaren Lacey Spears mördade sin son Garnett genom att hälla salt i hans sond eftersom han han snart skulle ha varit stor nog att avslöja sin mammas handlingar.
– Gypsy Rose Blanchard fick sin pojkvän att mörda hennes mamma efter att ha utsatts för Münchhausens By Proxy i hela sitt liv.

Tack för tips!

Och sen då?

Dock var det tufft idag för att jag känner mig lite uttorkad i kroppen samtidigt som jag känner mig vätskefylld. Snackade med min PT Kalle och han misstänkte att det var intramuskulär vätska… jag har ingen aning om vad det innebär men enligt honom fungerar planen som den ska. Jag har ju en månad kvar av mitt tränings- och kostschema sedan ska jag vara i mål. Och som jag skrev i tidigare inlägg så kommer jag skriva ut allt som jag tränar och försöka skriva också vad jag äter under denna period för att ni ska kunna haka på och bli lite inspirerade.//Annica Englund

Annicas blogg fylls till bristningsgränsen av träningspass, kostscheman och bilder på mat som mest liknar den Anna Book la upp när hon var som mest ihärdig i anslutning till Biggest Loser.
Det ät 100% dedikation från Annicas sida vilket är imponerande i sig men jag kan inte låta bli att undra över upplägget.

”Jag har ju en månad kvar av mitt tränings- och kostschema sedan ska jag vara i mål”.
I mål? Vad är det? För Anna Books del var det finalen i Biggest Loser men vad Annicas mål är – förutom att få fram magrutorna – vet jag inte.
Men säg att magrutor är hennes mål och att hon nått dit om en månad?
Jaha, men sen då?
För att bibehålla resultatet så krävs det ju att hon fortsätter på ungefär samma vis men om jag tolkar hennes inlägg rätt så är ju det här en kort med intensiv period som kommer avslutas om en månad.

Kanske ska hon göra någon stor kampanj där hon ska se riktigt rippad ut och att det är anledningen till det här?
Ofta när man har ett mål som man jobbar mot så brukar det ju finnas en ”grande finale” som är anledningen till att man gör det från första början men jag har kanske missat den helt?
Att göra det här bara för att få fram lite magrutor som ändå kommer bli otydliga så fort hon återgår till en lite mer tillåtande livsstil känns som lite slöseri med tid om ni frågar mig men så är ju inte jag heller inte på jakt efter mina magrutor.
Det var längesedan träning slutade handla om utseende för mig. Nu för tiden handlar det enbart om rehabilitering och att försöka bli så smärtfri som möjligt så kanske är det orsaken till att jag har svårt att relatera till hennes inlägg?

Om ni känner att ni också vill ha tydligare magrutor men lite känner att Annicas metod är på tok för jobbig så finns det några olika knep att ta till.
Annica anlitar en PT för att nå sina resultat medan man anlitar mig om man är ute efter någonting annat som kräver aningens mindre energi. 🙂

The sky is the limit!!! 🙂

Slöseri

 

 


Att företag behöver ta till fler och fler knep för att överträffa varandra när det kommer till pressutskick ser man hela tiden på sociala medier.

Om man inte klär ut budet till något spexigt så förpackar man produkten på något extravagant sätt eller skickar med prylar som egentligen inte har någonting alls med varken företaget eller produkten att göra – allt för att förmå influencerna att visa upp och nämna det på sina plattformar.

Att låta ett bud klädd som en pirat leverera produkten eller skicka med ljusskyltar med företagets namn på i små trälådor med influencerns namn på är onödigt i sig, men som gör mig riktigt irriterad är när företaget använder sig av ätbara produkter som med största sannolikhet bara kommer slängas.
Chimi Eyewear bjöd in ett gäng influencers att ha tårtkrig med varandra – ett mycket hållbart tänk – och nu är det Annica Englund som fått hem ett bud med lösögonfransar som levererades tillsammans med en tårta med företagets namn på.
Hon skriver på sin blogg att hon egentligen inte ens ville ha tårtan men att hon ställde den på bordet för att ta några bilder till bloggen för att sedan ställa in den i kylskåpet.
Ja, företaget fick in sina produkter på Annicas blogg men borde det inte finns mer hållbara sätt att göra det här på?

Jag ser fram emot att få se vilket företag som först väljer att anamma en mer minimalistisk metod för att skicka pressbud. 
Om de gör det till en grej – att vägra slösa med jordens resurser för att skicka pressbud –  så kommer produkterna med största sannolikhet fortfarande visas upp av bloggarna eftersom hållbarhet och det ekologiska fotavtrycket är ett enkelt sätt att bättre på sin ”bloggkarma” utan att egentligen behöva göra någonting alls egentligen.

Jag skulle mycket hellre visa upp och stötta ett företag som gjort minimalism till sin grej än ett som helt saknar ett miljömässigt konsekvenstänk.

Look no further

 Det är verkligen delade meningar om dom filmerna, antingen älskar man dom för att man precis som jag ser det romantiska med det. Att han hela tiden vill skydda henne, se till att hon hela tiden har det bästa, sätter henne först och dom har grymt sex. Eller så hatar man filmerna för att man tycker att Mr Grey är kontrollerande, bestämmer över henne, det är ett destruktivt förhållande och att det är kvinnomisshandel i lyxförpackning. Hur ser ni på filmerna?
[…]

Jag vill ha en Mr Grey, men! Jag vill inte ha en man som skämmer bort mig, jag har aldrig tyckt om att få presenter eller bli uppvaktat med saker för vill jag ha något så jobbar jag för det själv. Jag vill ha en man som vill mitt bästa, ger mig grymt bra sex helst hela tiden och är stolt över mig för den är jag och gillar att spendera tid med mig. Men vem vill inte ha det? 🙂//Annica

Ja, lite av en vattendelare är nog den här trilogin – oavsett vem du frågar.
Om Christian Grey inte varit gudomligt vacker och snuskigt rik – hur många tjejer tror ni då hade velat bli handklovad i hans sammetsröda lekrum?
Kanske inte riktigt lika många, är min gissning men eftersom Annica inte vill ha en kille som skämmer bort henne så skulle hon kanske fortfarande vilja ha honom även om han var pank som en kyrkråtta?
Det öppnar upp för en hel del fler potentiella män än om båda kriterierna behövde uppfyllas så hon kanske hittar sin pris vad det lider? Kanske söka jobb på XL Bygg? Det funkade ju för Anastacia Steele så varför skulle det inte funka för Annica?

Men, orkar man inte vänta på att prince charming ska dyka upp på ens jobb och köpa rep och buntband eller är fasligt trött på allt vad Tinder heter så har jag en lösning till er.
Du kan odla en egen Mr Grey!
Stoppa ner honom i vatten och se Mr Grey öka i storlek fyra gånger om – något som varar i hela 72 timmar.
Oj, oj, oj! Min inre gudinna gör back flips på stället. 🙂

50 Shades-trilogin? 
Tumme upp eller tumme ner?
En egen Mr Grey att odla i ett glas eller elda upp böckerna i öppna spisen?

Gangsta’s paradise

Vi passade på att ta lite bilder, på något sätt kändes det lite coolt att vara i Rosengård. Xenia utryckte sig lite roligt innan att man behöver lite kickar i livet och detta gav oss en liten kick. Haha sååå töntiga för när vi kom fram så var det inte alls många där. Det var ett par föräldrar som promenera med sina barn, vissa hade vart och handlat och den här bilden vi hade av Rosengård föll ganska direkt när vi hoppade ur bilen. Men jag är glad att vi åkte ut dit och nu på planet hem så satt jag och Xenia och pratade om helgen och det var just denna upplevelse som var höjdpunkten.//Annica

Jag vet inte vad som är mest underhållande i Annicas inlägg – att hon och Xenia poserar framför skylten till Rosengård i en förhoppning om att se lite ”getto” ut (dock med designväskan intryckt under armen och i ett fast grepp av rädsla för att bli rånad) eller att hon beskriver besöket där på samma sätt som om hon besökt Kolmården eller Ölands djurpark?
Dock måste jag erkänna att när jag var uppe själv i Stockholm för första gången för att gå en utbildning så var jag helt övertygad om att jag var tvungen att sitta på min väska för att inte bli rånad. När jag åkte hem efter två veckor var jag nästan besviken över att jag varken sett rån, slagsmål eller biljakter.

Så med det sagt så finns ganska många saker som är mer getto än Annica Englund på studieresa i Rosengård.
Titta bara…om du vågar vill säga…

Och ett litet tips inför framtiden till Annica och alla andra som är rädda för att bli rånade.
Look no further!
Kanske inte riktigt lika flashigt som en Gucciväska men det är inte långt ifrån!!! 🙂

Tack för tips!