Är detta verkligen samma Dessie?

Dessie har börjat blogga igen, men det var ett tag sedan jag var inne på visit, det inser jag nu. Snacka om att sociala medier är förgängligt. ”One day here – next day gone”.
Har man väl lämnat sociala medier för ett tag så är det nog lite av en uppförsbacke att komma tillbaka, så vida du inte ställer till med kaos. Då brukar det gå ganska snabbt, men det är ju sedan gammalt.
Jag känner inte riktigt igen Dessie i sättet som skriver på, vilket är positivt(!) men säkerligen också en konsekvens av att hon spenderat det senaste året i den akademiska världen. Givetvis behöver man inte en gymnasieutbildning i bagaget för att klara sig här i världen, det har vi sett både en och två gånger, men just språket tror jag kan drabbas lite extra av att sluta skolan efter årskurs nio.

Dessie skriver om ångest i sitt inlägg och hon frågar sig om det är misshandeln som hennes ex utsatte henne för som spökar. Jag har ingen aning om hur det är i hennes fall men för mig spökade det i mitt inre långt efter att blåmärkena försvunnit och det verkar jag inte vara ensam om att känna.
”Bruises fade father, but the pain remains the same” är den första raden i Christina Aguileras sång ”I’m ok” som handlar om misshandel, i det här specifika fallet hur hennes pappa slog hennes mamma. Jag tror många människor som varit i liknande relationer kan känna igen sig i orden. Blåmärken försvinner på några dagar, eller ibland en vecka. Men smärtan…
Ångest är djävulens påfund och att inte känna sig ensam när det är mörkt kan vara viktigt. Det märker man inte minst när man läser kommentarerna till inlägget. Läsarna får känna att de inte är ensamma i sina erfarenheter, samtidigt som de skickar samma känsla tillbaka till Dessie.
Det är fint.

Kanske har det med misshandeln att göra, kanske kommer det inte gå över av sig självt?
Så är det kanske, men det betyder inte att det behöver vara så här. Inte för Dessie. Inte för någon.
Det finns hjälp att få.
”Lid inte i onödan” tänkte jag skriva, men är inte allt lidande onödigt? I så fall ändrar jag det till ”Lid inte alls. Mer.”

Dessie har skrivit ett bra inlägg om ångest/depression, med bra språk och jag kommer med en egen reflektion på slutet.

Lider du av ångest och inte riktigt vet var du kan vända dig?
Här kommer några tips.

Prata med din husläkare och be om att få hjälp att komma i kontakt med en psykolog.
Appar som Kry, Min Doktor mfl brukar erbjuda samtalsstöd via mobilen. Det kan kanske vara ett första steg om det känns för jobbigt att gå iväg och få hjälp?
– Ångestföreningen Stockholm
– KBT Online 
erbjuder också behandlingar via telefonen, där du kan få en mer långtgående plan.

Dessie har fått en ny operationstid – igen


Så här berättade Dessie om det på Instagram efter att den förra operationen ställdes in.

Jag har ju tidigare skrivit om mina cellförändringar (grad 3, steget efter det är cancer.) Jag skulle ha opererats redan i februari egentligen, men min operation har blivit uppskjuten 3 gånger nu. Ena gången ringde dom samma dag, en timme innan jag skulle dit och sa att dom sköt upp den. Sista gången, alltså nu för ca en månad sedan så avbröt dom operationen samma dag, när jag redan låg på sjukhuset. Då hade jag fastat i 24 timmar, tvättat mig med operationstvål, fått dropp + lugnande. Jag låg alltså där i sjukhussängen, klar att opereras. Först så skulle jag operas kl 09. Sedan sköt dom upp det till 09:30, sedan blev det kl 10:00 istället – och så höll dom på. Tillslut så kommer dom in till mig, när jag ligger där med en nål i armen med dropp + fått lugnande – och berättar att dom inte kan operera mig idag.
[…] Vad händer om mina cellförändringar utvecklats ännu mer, till cancer dvs? Vem tar ansvaret då? För det vi konstaterade på mina undersökningar var ju att det är cellförändringar grad 3, att jag redan har cancerceller i kroppen. Helt jävla seriöst, känner mig förtvivlad. Det här stressar mig så mycket, det är psykiskt påfrestande att ha detta i huvudet, men dessutom att inte få den hjälpen som behövs, men också att mentalt förbereda sig för att opereras och bli nedsövd och hela köret – 3 ggr utan att det har hänt något än!//Dessie

Jag förstår att man kategoriseras efter hur akut någonting är. När jag behövde operera ut min blindtarm så fick jag ligga fastande i 48 h på stand by eftersom det hela tiden dök upp mer akuta fall, men det här som Dessie varit med om känns ju ganska så inhumant.
Att ligga mer dropp och lugnande och få reda på att man måste kliva upp, klä på sig och åka hem efter ytterligare en inställd operation – den tredje i ordningen?

Förhoppningsvis blir den av nu så att hon slipper gå och oroa sig för att cellförändringarna ska utvecklas ytterligare. Att ha den stressen hängande över sig kan inte vara roligt.
Får det verkligen gå till så här? Har ni själva drabbats av liknande saker?

Dessies läsare tycker att hon ska anmäla sjukhuset.

Dessie är sugen på att börja blogga igen

Utöver det så jobbar jag även vid sidan om med lite annat roligt, bland annat hjälper jag till och sälja Kaffemaskiner för KW Karlberg (Sveriges bästa kafferosteri!) och även salesman för Nor-Tech Scandinavia. Nor-Tech är då båtarna som jag brukar lägga upp på min instagram/blogg, ni lär få se mycket mer av dom i framtiden!

Sen så har jag lite annat smått och gott som jag gör vid sidan av. Så det är det ungefär som jag sysslar med nu för tiden. Jag tänkte att jag ska börja fota/filma lite när vi åker dessa båtar, för er som är båt-intresserade så är det här, enligt mig i särklass de absolut finaste, mest klassiska båtar. & på råga till det, Sveriges snabbaste båtar.//Dessie

Dessie har uppdaterat sin blogg med lite smått och gott från sitt liv efter att ha fått frågor om vad hon jobbar med nu för tiden.
Enligt henne själv så studerar hon på mer än helfart, arbetar som kundkoordinator och sociala medier-ansvarig för en mäklarbyrå i Stockholms innerstad, samtidigt som hon säljer kaffemaskiner och båtar(!).
Båtar? Ja, båtar..

Är det någon mer än jag som osökt kommer att tänka på den där influencer-side kicken Vanita – som hängde med Kissie, var med i Lyxfällan där hon endast ville arbeta med att sälja just båtar och som sedan fick fängelse för att ha knivhuggit sin pojkvän?
Hon ville BARA arbeta med att sälja ”yachts” – eller ”jåttar” och med de i åtanke så måste hon vara gröööööön av avund på Dessie nu då.
Jag undrar hur man kommer på att man enbart vill arbeta med att sälja ”jåttar”? I Sverige? Marknaden måste ju vara lika sprudlande som mitt humör när den första snön faller och insikten om hur länge det är till sol, sommar och värme dimper ner lika överraskande som en könssjukdom efter Hultsfredsfestivalen.
Hur många ”jåttar” kan säljas i Sverige varje år? Två?

Hur Dessie ska hinna med att peta in blogga i det här – minst sagt – fullsmockade livspusslet vet jag inte men allt går om man vill, eller vad är det man peppigt säger?
Har ni saknar Dessies blogg?

Skulle du vilja bo helt själv på ett fjällhotell?

Dessie, hennes son och nya kille verkar vara uppe i fjällen och bo helt ensamma på ett hotell, utan varken andra gäster eller personal.
Kanske har jag sett på tok för många skräckfilmer i mina dar, men jag skulle hellre pierca mig själv i bröstvårtorna med en stiftpenna än göra just det.
Huuuu!
Jag fick rysningar bara att kolla på hennes Instastory.
Se själva!

Vad är många bilder för er?

Herregud, det ÄR helt okej att ta en massa bilder på sig själv och även publicera dem!
Spelad blygsamhet blir lite fånig när hela ens Instagramflöde säger någonting annat än det man försöker förmedla.
Jag ÄLSKAR att fånga ögonblick med mig själv på bild – en dag när demensen kickat in så kanske det kan vara bra att ha en bild på mig själv framför Mona-Lisa för att kunna övertyga bonus-barnbarnen att Mormor CamCam faktiskt varit där, även om hon inte själv minns det, men alla bilder man tar behöver inte publiceras på sociala medier bara för att de tas. 🙂

Här är ett utdrag ur Dessies Instagramflöde.
Gulligt att hon anser att hon sällan tar bilder på sig själv. 🙂
Kanske jämför hon med tidigare när hon var i sin influenciska prime?

Hur är ni med bilder? Tar ni många? Är ni själva gärna med eller flyr ni linsen som en vampyr flyr solen?

Man ska aldrig googla fram medicinska svar


Bildkälla

Jag har inväntat mina provsvar men fortfarande inte hört något. Sen så igår av en slump så såg jag min journal, som jag har rätt till att göra. Där ser jag att ett provsvar från labbet har kommit, (jag inväntar två st provsvar.) på det provsvaret så stod det höggradig intraepitelial något.. vilket då enligt googlingar betyder det som vi redan vet, dvs CIN 3 alltså grövsta graden cellförändringar. Däremot så står det också i journalen att jag ska cancer anmälas?? Varför då? Jag har väl inte cancer, eller?

Ringde genast upp min läkare på kliniken och hon sa inte så mycket än att jag inte behövde oroa mig nu för stunden och att vi inväntar provsvar från det andra provet, som jag antar är ganska avgörande när det kommer till cellförändringar vs cancer. Jag skulle egentligen inte ha sett min journal ännu heller och skulle verkligen inte sitta och googla och oroa mig, sa dom. Men det är ju lätt att inte göra det, eller??

Jag känner mig bara så förtvivlad? Jag vill ha raka svar, oavsett om det inte är positivt. Har googlat massor om just det här och fattar liksom ingenting.//Dessie

Dessie har delat med sig av att hon drabbats av cellförändringar och hur hennes operation blev framflyttad i början på året utan återkoppling.
Nu har hon varit inne och läst i sin journal – någonting vi alla har rätt att göra – och blivit jätteorolig över informationen som stod i den.
När det kommer till sjukvård och sjukdomar så är nog Google det absolut sämsta stället att vända sig till eftersom man i princip kan få svaret att man är döende oavsett vilka sökord man skriver in.
Feber? Döende!
Ont i stortån? Döende!
Torr i munnen? Döende!
Domningar? Döende!
Hosta? Döende!

Har ni varit inne och läst i era journaler?
Man måste ju ha besökt en och annan läkare för att ha något att läsa men ändå?
Tycker ni att det är skönt att kunna göra det eller tror ni att ni ska dö eftersom ni måste googla vad saker och ting betyder och allting verkar mer eller mindre vara en dödsdom?

Dessies dröminredning är mitt anti-inspo

Dessie och hennes nya kille planerar att flytta ihop och hon har postat flera bilder på inspirerande inredning.
Jag, i mitt mer praktiska huvud, tänker ”huuuuuu….det där kommer aldrig att gå”! (Ska uttalas på bredaste småländska för maximal effekt)

  • Jag skulle snubbla och bryta nacken på den slafsiga mattan. En ren dödsfälla!
  • Den som har garderoben längst bort kommer i mörkret välta den stora lampan över den som ligger kvar och sover i sängen.
  • Blomkrukan på golvet? Den hade sparkats ut under samma mörkerpromenad.
  • Den ljusa puffen som extraknäcker som sängbord hade jag försökt balansera en full kaffemugg på med resultatet att den skulle vara brunfläckig efter ungefär en dag.
  • Den blanka gaveln skulle behövas putsas varje dag för att inte vara äcklig av kladdiga fingeravtryck och utskvätt kaffe.
  • Fotona som sitter uppsatta på gaveln skulle jag hitta någonstans i mitt hår på morgonen.
  • En VIT rullgardin??? VEM HAR DET?

Men taket var fint och verkar praktiskt! 🙂
Jag önskar att mitt hem kunde förbli så som det ser ut precis när jag är ensam hemma och har städat klart, men har insett att det enda sättet att åstadkomma det är att ingen får bo där.
Och då är det inte längre ett hem… Och jag har hellre ett hem alla dagar i veckan än mittuppslaget i en inredningstidning.

Om det finns ett sätt att få det bästa ur båda dessa världar så mottages tips tacksamt i kommentarsfältet! 🙂

Dessie öppnar upp…


Alla bilder kommer från Dessies blogg

Sedan några månader tillbaka har Dessie varit näst intill varit helt frånvarande på sociala medier.
Hon studerar till mäklare och berättar att hon på 16 månader ska bli klar med sin utbildning.
Det betyder ungefär 1-2 tentor i månaden MINST och jag måste erkänna att jag är riktigt imponerad av henne.
Hur många andra influencers har man hört om genom åren som berättat att de ska utbilda sig, byta bana och bransch men som knappt hunnit börja innan de hoppar av?
Många – Och om jag ska vara ärlig så trodde jag att även Dessie skulle gå att återfinna där efter ett par månader men tji fick jag!

Jag kunde inte ha haft mer fel och hur jag tänker där kan jag utveckla om det är någon som är intresserad, men just nu vill jag lyfta fram det inlägg Dessie publicerade igår där hon berättar hur hon – vid 16 års ålder – inledde en relation med sin chef som var 10 år äldre än henne, en relation som kom att utvecklas till ett rent helvete.

Han låste in mig i vår lägenhet. Han slog mig var och varannan dag. Han tvingade mig göra saker jag inte ville. Ni förstår nog.. Jag trodde, helt ärligt att jag skulle bli mördad av honom, att det skulle bli mitt slut. Varje gång han slog mig, så visste jag att nu, nu händer det. Nu finns jag inte mer. Men jag vaknade upp, efter att ha däckat av slag flera gånger. Och jag minns varje gång, efter att jag vaknat och han hade lugnat ner sig timmar senare.. då kröp jag alltid ner i sängen som en liten liten boll under täcket, sedan grät jag så tyst som en mus så han inte skulle höra mig.. tills jag somnade.

När jag vaknade dagen efter så var allt oftast ”glömt” (för hans del) han var sitt vanliga trevliga jag, som ordnade med frukost på sängen för att vara lite ”extra” snäll eftersom att han hade spöat på mig kvällen innan. Så gjorde han alltid, varje gång han hade slagit mig trasig så var han ”extra” snäll dagen efter. Tills han blev arg igen..//Dessie

Dessies inlägg är långt och jag gör det inte rättvist om jag ska försöka mig på att sammanfatta det, utan jag rekommenderar alla att gå in och läsa det i sin helhet.

Kanske kan Dessies historia hjälpa någon som redan är i en eller som är på väg in i en destruktiv relation?
Kanske finns det någon där ute som hindras från att gå i samma fälla som Dessie, jag och tusentals andra kvinnor där ute redan gått i?
Jag beundrar Dessies mod att dela med sig av det här inlägget och jag hoppas innerligt att det kan hjälpa henne att till slut kasta den där ryggsäcken full av skit som hennes ex spänt fast på hennes rygg.

Det där exet förresten..
Honom har inte bara Dessie råkat ut för utan både Kissie och jag själv har erfarenheter av honom som ni kan läsa om här om ni vill.
Ingenting ens i närheten av det Dessie råkat ut för så klart, men jag var jäkligt snabb med att dra öronen åt mig efter vårt första möte.

Fy fan vad starkt och modigt av Dessie att skriva det här inlägget, trots att varenda cell i hennes kropp med största sannolikhet skrek ”NEEEJ!”

Dessie har inte nämnt den här mannen vid namn och jag ber er att inte heller göra det!

Har du tappat räkningen, Calle?

Calle Schulman:

Vad tror ni?
Har Calleponken tappat räkningen eller kan det vara så att han slog aningens för hårt på den stora trumman angående sin nedräkning och sorti från Instagram?
Jag tror helt ärligt att han är på tok för centrumkåt för att klara av att sluta med Instagram, precis som alla vi andra som får våra egocentrisk kickar genom sociala medier.

Jag undrar hur Dessie gjorde?
Hon ska att hon ville byta karriär och utbilda sig till mäklare och har under hela den här tiden legat mer än lågt på sina plattformar.
Tror ni hon fasade ut det, eller är det som med ett plåster? Att man måste göra det snabbt med ordentligt? Ett djupt andetag och sen bara ”ritch” så är det klart?

Calle kanske borde ägna ett av sina 91 kvarvarande inlägg till att praktisera hos Dessie för att ta reda på om man verkligen kan överleva utan Instagram.
Han har ju lite smått börjat genom att ha en gammaldags telefon istället för en smart phone men den kommer han nog ha tröttnat på inom kort.
91 inlägg kvar, Calle!
Snaran dras åt. 🙂