Vad kan man egentligen kräva av en influencer?

Carin DaSilva flyttar sin blogg till tidningen MåBra och får kritik vad gäller sättet som ”vikt” omskrivs  på sidan där avsändaren inte anser att bantningshets och smoothies faller inom ramen för vad som är intressant. (Nej, vem gör det?)
Carin svarar att det inte står om sådana saker på MåBra, vilket jag kunde konstatera att det absolut gör när jag går in och tittar. Svaret som följaren ger stämmer med andra ord, där Carin nog mer höftade lite…

Frågan är väl i vilken omfattning Carin och de andra influencerna som är kopplade till MåBra kan ställas ansvariga för det externa innehåll som MåBra publicerar?
Om Carin DaSilva (eller Elaine Eksvärd, som även hon meddelar att hon är ny bloggare hos MåBra) inte anammar något av MåBras – här – ifrågasatta innehåll utan fortsätter skriva sina bloggar precis som innan – ska de då ändå lastas för innehåll de inte har någonting med att göra, bara för att de ligger på MåBras plattform?
Står jag till hundra procent bakom allt som Nyheter24 och Life of Svea publicerar? Svaret måste bli ”förmodligen inte” eftersom jag inte ens läst allt material som dessa båda företag/sidor/mediehus publicerat men annars NEJ!
Står TramsFrans bakom allt som publiceras på Aftonbladet? Utan att ha frågat honom så vågar jag nog mig på att svara ”nej” på den också.
Jag stannar vid dessa två exempel men listan kan göras lång, och jag tror nog att om fler bloggare skulle tillfrågas om samma sak så skulle svaren bli samstämmigt negativa.
Det är nämligen snudd på orimligt.

Givetvis finns det en gräns för allt, men generellt så GÅR det inte att till 100% stå för ALLT man på något vis skulle kunna råka bli sammankopplad med.
Du som läser det här – med handen på hjärtat – har du någonsin läst på någon typ av publicistisk sida på nätet (tidning, portal, magasin, plattform) där du skulle kunna ställa dig bakom 100% av det redaktionella innehållet?

Jag tycker allt som ofta att man som influencer bör ta ett större ansvar än vad som generellt görs, men faktiskt inte här.
Vad tycker ni?

Team Kommentarsskribenten eller Team CamCam?
(eller Team don’t give a fuck tillsammans med THK?) 🙂

Att ha ett svartvitt sätt att se världen på

View this post on Instagram

Jag har läst om-, och känt igen mig i borderline. Fick den fastställd tidigt 2000-tal. En diagnos som inte är helt ovanlig för oss överlevare av sexuella övergrepp – en konsekvens av det vi varit med om. Jag har jobbar stenhårt för att bli av med det och betrakta borderlinetankarna istället för att agera på dem. Just nu bejakar jag gråskalor i relationer istället för ”jag älskar eller hatar dig”. Jag håller mig undan konflikter som inte är mina istället för att lägga mig i. Oavsett hur rätt eller fel jag har i sak så är vissa saker inte min business. Som när jag la mig i @calleschulman och @anitha_clemence grej för några år sedan. Jag översatte alla mina bråk till ”civilkurage” när jag egentligen la näsan i blöt. Jag ser det nu med många konflikter jag haft. Det är en sak att stå upp för barn, men blanda mig i två vuxnas (som jag inte känner) relation. Näe, livet är för kort och jag vill hålla näsan torr. Jag ber om ursäkt också, en hel del till många som jag bett att dra åt helvete. Det var så lätt att be folk att göra det pga borderline. Man borde ha det för oss med BL ett sorts AA där man ringer och ber om förlåtelse för det man ställde till med och varför man gjorde det. Jag hörde av mig till ett trädgårdsföretag igår och bad om ursäkt. Jag fick bara värme. Jag hörde av mig till Calle Schulman och han svarade också jättefint. Jag tänker att jag är verkligen intekonflikträdd – tvärtom konfliktbenägen. Så jag måste spara mina konflikter och ”dra-åt-helvete” till de som verkligen förtjänar det – det finns ett gäng där ute. Jag tänker heller inte gå i medberoende till andras konflikter. Jag tänker bjuda alla jag vill till min release av Överlevaren – inte välja sida. Jag har fått berättat för mig att folk slutat följa mig för att jag följer @cissiwallin eller att jag följer @bloggbevakning och en massa andra. Jag tänker inte bli medberoende i dina konflikter när jag har mina egna. Jag tänker inte göda min borderline utan hålla huvudet kallt och näsan torr. Bejaka gråskalorna, ta dina egna konflikter strunta i andras såvida inte civilkurage är motiverat❤️. #överlevare #borderline

A post shared by Elaine Eksvärd️ (@elaineeksvard) on

Just nu bejakar jag gråskalor i relationer istället för ”jag älskar eller hatar dig”. Jag håller mig undan konflikter som inte är mina istället för att lägga mig i. Oavsett hur rätt eller fel jag har i sak så är vissa saker inte min business.
[…]

Jag översatte alla mina bråk till ”civilkurage” när jag egentligen la näsan i blöt.
[…]

Jag har fått berättat för mig att folk slutat följa mig för att jag följer
@cissiwallin eller att jag följer @bloggbevakning och en massa andra. Jag tänker inte bli medberoende i dina konflikter när jag har mina egna. // Elaine Eksvärd

 

Vad jag känner igen mig i det Elaine beskriver om att vara svartvit, om att antingen älska eller hata och då tror jag inte att jag ens har en ”liten släng av borderline”. (Inte bipolär sjukdom som jag först skrev)
Jag är extremt dålig på gråskalor och behöver verkligen öva på det för att inte möta varje situation med en ”allt eller inget-inställning”, för den är extremt utmattande och kommer allt som oftast tillbaka och biter en röven när man minst anar det.

Att sluta ta på mig andras konflikter och sluta utkämpa andras krig är så nära ett nyårslöfte jag någonsin kommer komma. 
Någon mer som känner igen sig i det här?
Eller har en liten käck teori att njuta på?
Kom igen nu alla tangentbordspsykologer, den här chansen kommer aldrig komma tillbaka!
🙂

 

Dubbelt upp av Elaine Eksvärd

Två mycket intressanta inlägg av Elaine Eksvärd på Instagram.

1. Varför tror ni Aftonbladet först valde uttryck som ”hade sex med” och ”förförde”?
Jag är helt övertygad om att det handlar om att offret var en pojke och förövaren en kvinna. Att brottet helt plötsligt inte ses som lika grovt som om det varit omvända rollen med en ung flicka och en äldre man.

2. Aschberg. Sådan totalt gubbig okunskap.
Elaine säger det mesta jag tänker i sitt inlägg här ovan, och sätter verkligen fingret på varför influencers inte omnämns på affärssidorna utan bara på nöjet, oavsett företagsamhet.
På grund av gubbar som Aschberg, that’s why.

Privata och offentliga konflikter

Jag är av åsikten att konflikter – influencers emellan – inte har ett dugg att göra på sociala medier utan bör skötas privat mellan alla inblandade i den mån det går.
Tyvärr är jag bara av den åsikten så länge konflikten sköts bakom kulisserna av alla bråkande parter.
Det finns ingen anledning att bråka inför publik, men så fort någon lämnar det privata och knuffar ut konflikten i offentlighetens ljus så har man inget annat val än att själv fortsätta där.
Det funkar ju liksom inte att en kombattant bråkar offentligt på sociala medier medan motparten svarar i privata meddelanden.

Jag har inga intentioner att någonsin mer bråka på mina offentliga plattformar, men skulle det mot förmodan dyka upp en offentlig konflikt som på ett eller annat vis inkluderar mig så kommer jag garanterat att replikera på samma offentliga vis, men jag kommer aldrig vara den som initierar ett offentligt bråk.
Med andra ord – så länge den jag har en konflikt med håller den privat så kommer jag också göra det, så vida det inte gäller några alldeles extraordinära omständigheter – som det här inlägget om Cissi Wallin.
Förhoppningsvis hamnar jag aldrig i den situationen igen där jag kände mig så illa tvungen att offentliggöra en konflikt eller liknande, trots att det helt gick emot mina principer.

Hur ser ni på offentliga bråk?
Tänk på den gamla goda tiden då bloggare fejkbråkade med varandra för att få fler läsare.  Hur de skickade läsarna fram och tillbaka mellan de olika bloggarna för att läsa det senaste i bråket.
Åh, det var sannerligen bättre förr, eller vad säger ni?
Bråken var så harmlöst oskuldsfulla att de nästam var lite gulliga, något jag inte riktigt kan säga om dagens influenciska konflikter..

Klargöranden gällande Gardets och Nina Rungs inlägg

Tidigare idag publicerade jag hur Gardets nya redaktionsmedlem Merly diskuterade med följare under ett inlägg där Gardet vill att personer hör av sig till dem först så att det kan slussa dem vidare till SVT, trots att man då inte alls inkluderas i det källskydd som SVT utlovar. 
SVT har sedan enligt mail uppmanat Gardet att även publicera journalistens kontaktuppgifter, vilket de i skrivande stund ännu inte gjort.

Och när vi ändå håller på med förtydliganden så petar jag in Nina Rungs inlägg där hon förklarar att det enda hon var kritisk till i sitt inlägg om Linnea Claeson var TONEN.

Själv tyckte jag det lät som betydligt mer än bara tonen, så då är det väl toppen med ett förtydligande, eller hur?

Inte heller Partik Sjöberg verkar uppskatta ihopljugna anekdoter för att ”främja kampen” och tycker att det är förkastligt att ljuga om övergrepp för att främja sitt varumärke.
I min värld är det som att pissa på de som faktiskt är offer och jag har ont om sympati för de människor som blivit avslöjade med att ha gjort just det.

Ingenting gott kommer av att vara en ”förebild” med kreativt ihopsatt CV med precis lagom mycket offerkofta för att trots den, stark orka ställa sig upp för att kämpa mot dessa hemska (dock påhittade) monster och förövare som ”inte ska få vinna” över sanningen (om än aningen hemmasnickrat modifierad).
Det är inte mer imponerande än att klä sig i en Stålmannen-dräkt och springa runt på Mall Of Scandinavia med knuten näve i luften.

Här är Nina Rungs originaltext innan hon redigerade den – courtesy of Julia Frändfors. 

Elaine Eksvärds svar på Nina Rungs inlägg om Linnea Claeson

Nina Rung tar till Instagram för att försvara Linnea Claeson eftersom podden Haveristerna har MAGE att granska och ifrågasätta henne.
Elaine Eksvärd i sin tur publicerar ett inlägg om hur en liten vit lögn eller ren överdrift om påstådda övergrepp kan åsamka enorm skada på trovärdigheten för de som faktiskt är offer för sexuella övergrepp.

En kommentar från Nina Rungs Instagram-inlägg sammanfattade det hela på ett så briljant sätt att det vore ren idioti av mig att försöka få ur mig någonting liknande istället för att lyfta fram den här kommentaren som redan säger allt jag själv tänker:

Det här med att stå upp för sina vänner förstår jag till hundra, kör på. Det här med att tro att Linnea Claeson inte får kritiseras? Va? Varför får hon inte kritiseras tycker du? Raserar samhället för att hon ifrågasätts? Så, det du säger är alltså att vi får inte ifrågasätta en kvinna som tjänar ganska bra på sin feminism? De ska vi inte röra? Varför får inte media kritisera en person som hittills inte ens sneglats snett på? En podd har granskat henne för att hon har ett otroligt stort inflytande. En artikel i GP har också öppnat upp för frågor för att INGEN är utom kritik. Och du vill att de inte ska ifrågasättas FÖR ATT de är feminister? Toppen! Så nu vet vi vad som krävs för att ingen ska få röra en. Feminism är INTE en sköld för att undvika kritik. Det är helt otroligt hur feminism nuförtiden helt plötsligt inte får innehålla kritik? Feminism ÄR kritik. Den består inte av något annat. Hur raserar samhället för att en person som hittills inte fått frågor om sin aktivism nu får frågor om sin aktivism? När får vi ifrågasätta då? För jag har svårt att se någon annan utgång ur ditt resonemang här än: gör vad du vill i feminismens namn och ingen kommer få röra dig. // Skrivet av Instagramkontot Klytaemestra

Är det inte EXTRA viktigt att granska de som har högst röst och mest inflytande eftersom skadan blir så mycket större om de blir avslöjande med oegentligheter?
Se bara på Isabella Löwengrip . Hon var en av de största, en pionjär och förebild för många och när hennes lögner avslöjades så blev effekten så mycket större än om hon varit någon halvanonym mellanmjölksinfluencer som på intet vis utmärker sig någonstans egentligen.

Därför anser jag att Linnea Claeson BÖR granskas, och om hon inte har annat än rent mjöl i påsen så borde hon välkomna en relevant granskning av sitt varumärke och hur hon använt det.
Är man en fiende till feminismen om man tycker det?

Har ska man hantera hat på nätet?

Jag har sett flera inlägg på Instagram om att ”stoppa näthatet”men väldigt få förslag på hur detta ska gå till.
Man borde inte behöva en handlingsplan för att få anonyma troll att sluta skicka hat, men det gör vi, och jag tror att just anonymiteten är det som inbjuder till mest hat.
Jag menar, det är ju väldigt sällan man läser hatiska kommentarer från en identifierad person, och helt ärligt…vågar du inte sätta ditt namn på en åsikt – hur impopulär den än är – så kan du hålla inne med den.

Jag är lite kluven när det kommer till att hänga ut folk till höger och vänster på sociala medier, samtidigt som jag vet att få saker fungerar lika effektivt som det.
Att Cissi Wallin gärna kör på det uthängande spåret vet vi vid det här laget, och vissa gånger har jag backat henne i det, medan andra har jag känt mig mer tveksam till det.
Men…

Det här inlägget av Elaine Eksvärd visar exakt hur effektivt en uthängning kan fungera.
Det nu raderade inlägget som föregick detta, innehöll ett riktigt grisigt mail från en överläkare till Elaine där han kaskadspydde vidrigheter över henne, någonting som hon publicerade. Hon skrev själv att hon inte brukar göra så här men att hon fick nog helt enkelt.

Och JÄÄÄÄÄVLAR vad jobbigt det blev för honom helt plötsligt när alla kunde se vad han skrivit. 
Snabbt som attans pudlade han och förklarade att mailet inte aaaaaalls skulle till Elaine, han hade helt enkelt skickat fel. Så kräkmailet skulle till någon annan, bara inte till Elaine och han bad henne acceptera hans ursäkt och ta bort honom ur konversationen.
Men Elaine är ingen lättmanipulerad dåre – hon fattade ju precis vad den här mannen sysslade med. Att han pudlade för att rädda sitt anseende, inte för att han ångrade sättet han uttryckt sig på.
Hon är nog varken den första eller sista personen han beter sig mot så här.

Ett prefekt exempel på någon som bara vågar hata så länge hen kan gömma sig bakom en anonymitet.
Så samtidigt som jag tycker att en uthängning ibland kan vara helt motiverat så får det inte bli inflation på det för då tappar man hela effekten.

Vad tycker ni?

Dum lur för smart semester?

Elaine har fått en klassisk Nokiatelefon av sin man att ha på semestern – för att ta en riktig paus från sociala medier och skärmar.
Skulle ni gilla det? Vilja det? Eller ens ”fixa det”?
Spontant är min känsla NEJ!
Jag vill ha min telefon för att kunna ta bilder med, lyssna på ljudböcker med, använda kartfunktionen för att hitta till ställen, kunna googla fram restauranger, fik och undangömda stränder.
Allt detta kan jag göra tack vare min telefon och det vill jag inte vara utan. Jag antar att ordet jag letar efter är ”bekväm”?
Slentriansurfandet kan jag lägga ner utan att för den sakens skull behöva lägga bort min telefon så det känner jag inte är ett problem.

Hur känner ni?
Skulle ni behöva en dum-lur för semestern?

Måste influencers skriva om allt hemskt som händer i världen?

Att terrordådet på Nya Zeeland är fruktansvärt behöver jag nog inte ens skriva, och det tycker och känner nog de flesta influencers oavsett om de skriver det eller inte.
Men är det ett krav som influencer, att man SKA skriva om alla hemskheter som händer och fördöma så många brott man kan? Har man det på sitt ansvar som influencer?
Elaine Eksvärd kritiserades nämligen för att inte ha gjort det, och nu såg jag att Michaela Forni skrivit ett nästintill utsäktande inlägg för att inte ha nämnt saken tidigare.


Kan det inte vara så enkelt som att man inte riktigt vet hur man ska formulera sig, eller kanske att man tycker att det är snudd på respektlöst att skriva om någonting så vidrigt som ett terrordåd på samma plattform som vimlar av adlinks och tips på våriga byxor?
Jag minns även att Kissie (tror det var Kissie) ville att hennes blogg skulle vara fri från det fruktansvärda som hände på Drottninggatan när det begav sig, om någon ville få en paus från det. Lite som en fristad och att det var anledningen till att hon inte skrev om det. Betydde det att hon inte brydde sig? Nej, givetvis inte.
Och Michaelas tystnad? Obrydd? Knappast va?

Bara för att man inte offentligt fördömer någonting hemskt som hänt så betyder det inte att man inte bryr sig, eller hur?
Om influencers skulle fördöma saker som deras läsare anser att de borde skriva om, då skulle ju deras plattformar inte bestå av annat än fördömanden.
Visst – ett stort terrordåd på Nya Zeeland är en stor nyhetshändelse, men vem är du och jag att avgöra hur någon annan ska ta in, hantera, bemöta och publicera kring det?
Hur en person känner och, framförallt, agerar kan väl inte få agera facit för resten av mänskligheten?