Trevlig fast med baktanke

Jag kanske är naiv eller så är jag… känd. Jag tog med en vän på ett mingel och märkte hur märkliga många var när en icke-känd person kom in i bilden. Det var som att hon inte existerade eller var intressant. Hon ställde frågor men fick inga frågor tillbaka, fokus riktades tillbaka till dem själva eller mig.
[…] Jag tänkte att jag undrar hur många personer som är snälla mot mig på riktigt och vilka som bara är det för att jag är känd.. tanken gör mig sorgsen för min värld är för jävla fin alltså. Jag får en massa leenden och tack dagligen. Men jag tror inte att det är för att jag är känd utan för det jag försöker att göra för utsatta barn. Tack alla ni för det.//Elaine

Det som Elaine skriver om här har jag själv upplevt first hand.
Jag gick från att vara en musikbloggare med många läsare till sjukskriven och ickebloggande vanlis.
Om ni bara visste hur många som helt plötsligt varken svarade på sms eller knappt hälsade efter det. Extra intressant blev det ju då den dagen Bloggbevakning blev stor och dessa människor då helt plötsligt ville ha kontakt igen och låtsades som att det regnade när de försökte nästla sig in igen.

Det blev så pinsamt uppenbart vad dessa människor hade för agenda och jag skämdes nästan å deras vägnar för hur pinsamt det hela blev.
Själva hade de inte vett att skämmas, ens lite…
Och eftersom jag den här gången är så totalt ointresserad av allt det världen kan erbjuda en storbloggare så skakar jag mest på huvudet åt alla dessa ögontjänare.
Inte förrän man inte har något mer än sig själv att erbjuda så visar människor sina rätta ansikten och de som bara varit ens vän för att kunna ådra sig fördelar och gynnas själva är de som visar sina fula nunor först.

Det är tråkigt att behöva göra en sådan upptäckt och komma till dessa insikter, men jag är helt övertygad om att det förmodligen är så i nästan varenda bransch.
Eller vad tror ni?

Kan ens ”-vert-het” vara dynamisk?


Bildkälla.

Jag skulle nog aldrig palla med att vara tillsammans med en person som är helt introvert. Inte för att det är något fel på introverta utan för att jag blir alldeles nipprig av tystnad och inte kunna läsa av personen. De flesta av mina vänner äe extroverta på ett skönt sätt – de har självdistans, har förmågan att vara tysta och behöver inte vara i centrum. Jag tycker det är skönt att kunna läsa av mina nära och kära. Introverta har jag svårt att läsa av och när Gustav ger utlopp för sin introverta sida så har jag ingen aning om vad han tänker. Inte ens efter tio år. Men i helgen fick jag svar.

Jag är trött
Tänk att det kan vara så enkelt. Trötthet, inte katastrof, bakom ett tillfälligt stoneface.//Elaine

Jag tycker sådant här är så intressant.
Jag har nog ansetts vara extrovert i hela mitt liv. Gapig, högljudd, centrumkåt och uppmärksamhetssökande är bara några ord som använts för att beskriva mig i mitt liv men jag har insett att det inte riktigt var jag – jag bara trodde att det var jag.
Nu för tiden är jag väldigt selektiv med min extrovert-het och njuter av att bara våga vara introvert om jag vill det.
Idag var jag och klippte mig hos samma frisör på samma salong som jag gått till ett tag nu och eftersom jag har lugg så har vi setts en del om man säger så.
Och ändå så har jag inget behov av att sitta och tjattra med honom när jag sitter i frisörstolen.
Det är så skönt att vara tyst av ingen annan anledning än att jag vill det men samtidigt småpratar jag gärna om han pratar men jag har inget behov av att själv driva alla samtal och det är SÅ skönt.

Jag undrar om det är vanligt att ändras från extrovert till introvert?
Eller är jag kanske mer ambivert, det betyder att man både är introvert och extrovert enligt Elaine? Ett ord jag aldrig hört tidigare men som nog kanske stämmer bättre. Jag är extremt selektiv med min ”extrovert-het” men jag har nog båda sidorna i mig.
Sen att det kommer en och annan fibrodimma svepande får man skilja på. För andra kanske de framstår som lite samma men för mig är det stor skillnad. När jag är introvert så är jag ändå på hugget på insidan men i en fibrodimma är det samma sega kola i huvudet som det jag utstrålar.

Vad är ni?
Är det lika accepterat att vara extrovert som introvert i dagens samhälle? Jag kan tänka mig att jag säkert uppfattas som reserverad ibland just för att jag inte har det där behovet längre att synas och höras överallt och att jag trivs i bakgrunden nu för tiden.
Sorry not sorry.

JAG ÄR KÄND! GE MIG KATTSAND!!!

Två timmar innan jag ska lyfta tar jag chansen och går in i en vårdcentral på söder bara för att få bukt på yrseln, öronen och halsen. Nåt stämmer ju inte. De skulle lunchstänga och satt på konferens men var så tillmötesgående. ”Läkaren sitter på möte, men är du yr och flyger om två timmar. Vi hjälper dig”. Så läkaren lämnar sitt möte för att hjälpa mig, det kallar jag service.//Elaine

Elaine beskriver på sin blogg hur hon drabbats av Kristallsjukan och en hel uppsjö andra åkommor lagom till att hon ska åka till Göteborg för att jobba.
Den framförhållning som verkar krävas på de vårdinrättningar Elaine kontaktat under veckan som gått verkar ligga på ungefär samma nivå som Amerikanska ambassaden. Behöver du skaffa eller förnya ditt visum så behöver du boka tid flera månader i förväg och kommer du dit och har missat någonting på deras absurt långa lista över saker att ta med så är det bara att lämna kön och boka in en ny tid, även om det bara rör sig om att kuvertet har fel storlek eller att ditt foto är en millimeter för stort eller för litet. Om du har tur får du en ny tid inom två månader.

En av läsarna skriver att hen tror att den goda services kan bero på att Elaine är känd, med tanke på hur många personer hen känner som blivit illa bemöta i vården.

Ja, Elaine är både ett välkänt namn och ansikte för många svenskar men jag tror nog ändå att det krävs en aning mer ”kändisskap” för att kunna glida in på en vårdcentral och vifta med ett imaginärt ”gå före i kön-kort”.
Prinsessan Madeleine hade kanske kunnat göra det, och eventuellt även Blondinbella, men då mest för att hon – förutom assistenter och stylister – har helt ett tv-team med sig som man nog gärna vill få ut på gatan igen så fort som möjligt.
Nu skulle det ju aldrig falla henne in att besöka en vårdinrättning framtagen för pöbeln – du och jag alltså –  eftersom hon har en privat läkare på speed dial men ni fattar konceptet va?

Elaine är en retoriker med ett extremt välsmort munläder men jag har ändå svårt att tro att hon skulle försöka snacka sig in på en vårdcentral i egenskap av kändis.
Och vad gör man om receptionisten inte känner igen en? Man vill ju liksom inte slänga fram ”Vet du inte vem jag är?” det första man gör.
Lägger man lite diskret upp alla sina böcker på disken?
Låtsas att en inspelning från Nyhetsmorgon av misstag börjar visas på telefonen?
Fejkar ett telefonsamtal med ens manager eller kanske en nosig journalist som ställer frågor som man är såååååååå trött på i egenskap av kändis?
”Jag är faktiskt bara en vanlig människa här bakom mitt kändisskap!! Sluta ring mig!!!”??

Jag har för mig att Amir spelade in lite av en dold kamera för några år sedan där han bland annat försökte få gratis korv från en korvvagn i utbyte mot exponering på hans blogg.
Det är humor!

Alla ni kändisar(!) som läser min blogg – vem vill vara med i lite dolda kameran för att ta reda på vilka saker man kan få gratis i egenskap av kändis eller i utbyte mot exponering på sociala medier?

Tror ni jag skulle kunna förhandla till mig gratis kattsand från djuraffären i centrum i utbyte mot exponering?
Jag menar, jag är den kändaste personen jag någonsin sett där inne bland kaninburar, kattmynta och klösbrädor – dock såg jag Henrik Dorsin på ICA Maxi för några dagar sen men han kanske inte ens har någon katt?

Skrota Facebook?

Jag har ju träffat en terapeut för mobilberoende och han förklarade mekanismerna bakom att man fastnar i telefonen. Det finns liksom varken början eller slut i sociala medier som instagram eller facebook. Jag har raderar facebook och sen har jag tagit bort kanske 70% av de jag följer, mest för att jag ska sluta scrolla och för att jag hellre tar en lunch eller träff med underbara personer som Natashja, mina kusiner, min mamma, vänner och min man. //Elaine

Igår raderade Elaine sitt konto på Facebook eftersom de inte kunde garanter att hennes bilder skyddades från att spridas och idag skriver hon om hur hon träffat en terapeut för sitt mobilberoende.

Jag har svårt att till fullo förstå hur man kan må så pass dåligt av sociala medier att man behöver söka hjälp, men det är förmodligen för att jag själv inte gör det.
Mår man dåligt av någonting så ska man sluta med det, även fast andra människor kanske kan hantera det på ett sunt sätt.
Jag slutade dricka alkohol för att jag mådde dåligt att det, vilket fick mig att skrota det på samma sätt Elaine skrotat Facebook. På samma sätt som jag har svårt att identifiera mig med Elaines beslut så har hon kanske svårt att identifiera sig med mitt men vi båda två har beslutat oss för att sluta med saker som får oss att må dåligt.

Vad skulle kunna få er att skrota Facebook, eller egentligen alla sociala medier?
En särskild händelse eller kanske den dagen ni inser att ni spenderar alldeles för mycket tid på olika plattformar?
Om ni fick behålla EN social media – vilken skulle det bli?
Jag tror Facebook eller Instagram faktiskt…

Same, same but different

Att jag inte tycker att samarbeten med Viktväktarna är den bästa av ideér har jag uttryckt här på bloggen flera gånger tidigare.
Elaine har använt sig av VV efter varje graviditet för att komma i form och har valt att fokusera mer på träning och styrka än kilon i sina inlägg, men i slutet av kampanjen har hon ändå publicerat antalet tappade kilon på bloggen – något som säkerligen ingick i avtalet.
Claudia Galli Concha är en annan kvinna som haft samarbeten med Viktväktarna under parollen ”Mammapeppen” men jag misstänker att det är lika många som känner sig misslyckade och nedslagna av faktumet att den nyförlösta mammakroppen inte duger som den är utan raskt ska späkas ner några kilo som de som känner sig peppade.
Jag tycker alltså att det inte är en bra idé att vikthetsa på sociala mediers stora plattformar eftersom jag tror att det skadar mer än det hjälper och av de kommentarer jag läst så är det många som håller med mig.

Men! 
Om kvinnor ska kritiseras för att samarbeta med Viktväktarna – och anklagas för att bidra till en ohälsosam vikthets – så tycker jag att samma måttstock ska gälla för män.
Men det gör det inte. Så klart.
Kvinnor som bantar med Viktväktarna kritiseras och anklagas för att bidra till kroppshets medan män som gör exakt samma sak är bra förebilder och deras flöden fyllt med pepp och hejarop.

Varför?
Varför är det ingen som skriver till Anders Bagge att han bidrar till vikthets och sjuka ideal på inlägget om sin viktnedgång?
Han använder Viktväktarna på ungefär samma sätt som Elaine och Caludia – bortsett från att han varken bakat eller klämt ut en unge efter nio månaders tid.

Ska man kritisera viktnedgång så får man väl vara lite konsekvent och låta kritiken gälla alla?
Eller?

En fråga om förtal

Anledningen till varför jag måste dölja ansiktet på den här dömda pedofilen är för att det fortfarande kan röra sig om förtal, trots att allt som står i Elaines inlägg är sant.
Så är tyvärr Sveriges lagstiftning.
Tycker jag att det är rätt? I helvete heller!
Jag tycker att det är vidrigt att dömda pedofiler ska skyddas från ”missaktning” medan deras offer – nutida och framtida – kommer behöva leva med vad pedofilen utsatt dem för i resten av deras liv, men att uttala sig så absolut som Elaine gör här rörande förtalsfrågan är problematiskt då det hon skriver inte stämmer.

Vad tycker ni om det Elaine och även Amanda gör här?
Amanda är offer till pedofilen på bilden medan Elaine är hennes vän som delar hennes historia på sitt konto.
Precis som med inlägget från tidigare idag om samhällets normer så behöver det ske en förändring även här men frågan är ”hur går man till väga”? En av anledningarna till att man inte får hänga ut människor som man önskar, även fest de är dömda, är för att skydda övrig familj och liknande som kan fara riktigt illa om sånt här.
I det här fallet är barnen till den dömde mannen även hans offer men så är det inte alltid.
Jag håller inte med om hur Sveriges lagstiftning behandlar dömda pedofiler och vill se en förändring där precis som både Amanda och Elaine vill, men frågan är väl om det här det bästa sättet att åstadkomma det? Vad tycker ni?
Och lägg gärna min frågeställning på minnet så behöver inte det här kommentarsfältet stängas och/eller städas upp för att diskussionen urartat.

Här hittar ni Elaines bild och här hittar ni Amandas blogginlägg.

Att uttala sig om att inte uttala sig

Advokat Elisabeth Massi Fritz har de senaste dagarna uppmärksammats mycket i media efter att Aftonbladets serie 200 sekunder publicerat ett program där mängder av Massi Fritz tidigare anställda vittnat om hur de blivit bemötta och behandlade av sin chef.
Historier om överdebiteringar, härskarteknik och trakasserier från människor som arbetat på advokatfirman tidigare har nått pressen och vissa av de före detta anställda vågar inte uttala sig, ens anonymt av rädsla för repressalier.

Advokat Elisabeth Massi Fritz blev i höstas en av frontfigurerna i Metoo-kampanjen och har porträtterats som en förkämpe för utsatta kvinnor och de senaste dagarnas avslöjanden passar inte alls in i den bilden.
Jag har aldrig varken träffat eller kommunicerat med henne och tänker således inte heller uttala mig om sanningshalten i det som framkommit utan jag noterar bara att Massi Fritz har stängt av kommentarsfunktionen på sitt Instagramkonto men annars inte uttalat sig, förutom en första kommentar där hon meddelade att hon inte hade någonting emot att 200 sekunder pratar med hennes anställda.
Elaine är en av dem som valt att kommentera det hela fast utan egentligen kommentera det specifika fallet.
Hon diskuterar istället kring frågeställningen – Kan man vara bra på sitt jobb och samtidigt vara en usel chef/ledare?

Jag vet inte hur det är med er men jag har själv haft i alla fall en chef som var alldeles lysande på sitt jobb och som besatt helt otroligt mycket kunskap om det område som vi arbetade i, men om han var en bra chef?
Nej, absolut inte.
Jag skulle snarare vilja kalla det för en ren katastrof.
Han var den som hade absolut erfarenhet och kunskap på hela företaget men det gjorde honom inte mer lämpad till att vara chef – snarare tvärt om.
Han var mycket mer intresserad av att grotta ner sig i specifika arbetsuppgifter och tyckte mest att man störde om man bad honom agera chef – någonting som han heller inte hade en aning om vad det betydde.
Han fick helt enkelt chefstjänsten för att han varit längst på företaget och besatt mest kunskap – inte för att han på något vis var mest lämpad för det.

Vad har ni för erfarenheter av chefer? 

Vad är det som pågår?

Eftersom bloggen varit i rörelse mellan den gamla och nya plattformen de senaste dagarna så har jag inte riktigt satt mig in i vad det egentligen är som hänt i den kokade gryta där ingredienser som Elaine Eksvärd, Julia Mjörnstedt, Alex Schulman, Nya Moderaterna, Treskablinoll och Linda Grådahl puttrar runt, men någonting är det och det tänkte jag försöka bena ut nu…

Nya Moderaterna går ut med att de kräver en ”radikal” ökning av utvisningar bland de som nekats asyl och att inte heller papperslösa borde få någon vård i Sverige, samtidigt som de kräver en sänkning av ribban för utvisningar vid brottslighet och att Sverige bör kartlägga brottslingars etniska ursprung. Som grädde på moset så släpper de även en valfilm för att beskriva staden Göteborgs förfall som mest är ett uttryck för smygrasism och försvenskade uttryck tagna rakt av från Donald Trumps valkampanj.
Problemet är bara att bilderna som kablas ut med brinnande bilar kommer från Vancouver och inte har någonting alls med Göteborg att göra utan förmodligen användes för dramatisk effekt och för att ge filmen lite extra tyngd.
Alex Schulman skriver en både uppgiven och förbannad krönika på Expressen där han beskriver hur han ryser in i märgen av insikten att Sveriges näst största parti nu positionerar sig intill Sverigedemokraterna och använder sig av fraser som ”Hur blev Sveriges framsida ett tillhåll för jihadister och kriminella gäng?”

Så hur kommer Elaine och Treskablinoll in i bilden?
Jo, helt enkelt därför att kvinnan som både producerat filmen och lånat ut sin röst för att läsa in budskapet heter Linda Grådahl och var, fram till att den här filmen släpptes,  projektledare för Treskablinoll –  det icke vinstdrivande företag som arbetar för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn och som grundats av Elaine Eksvärd.
Treskablinoll är ett politisk obundet företag och de som arbetar där behöver således också vara det och att lägga sin röst på och producera en valfilm är väldigt politiskt bundet och anledningen till att Linda Grådahl avsatts från sin roll och inte längre kommer har någonting med Treskablinoll att göra.

Julia Mjörnstedt – grundaren till Ung Cancer – är en av de som ifrågasatt Lindas inblandning i Moderaternas film och som Elaine även bemöter i det här inlägget.
Givetvis ska man kunna ifrågasätta en annan kvinnas val och handlingar utan att för den sakens skull anklagas för att hysa ett personligt agg mot vederbörande, någonting som Julia råkar ut för på Elaines Instagram.

Visste Elaine om Linda Grådahls koppling och arbete med Nya Moderaterna? Nej. Jag har själv ställt frågan till henne och hon hade ingen aning.
Borde Elaine ha frågat Linda om eventuellt politiska ställningstaganden? Ja, kanske..
Borde kravet på politisk obundenhet stå stipulerat i de avtal man skriver på innan man börjar arbeta för Treskabli noll? Absolut, och jag har en känsla av att så också kommer ske från och med nu.
Tror jag att Linda Grådahl står för alla de åsikter som framkommer i den här filmen eller de uppfattningar som folk fått efter att ha sett den? Nej, inte nödvändigtvis. Jag har faktiskt ingen som helst aning om var hon står politiskt sett. För henne kanske detta bara var ett jobb som vilket annat som helst, eller så ställer hon sig bakom dem, men det är egentligen inte viktigt i sammanhanget. Problemet är att Treskablinoll behöver hålla sig politiskt neutrala och då blir det här ett problem. Kanske hade inte åsikterna stått som spön i backen lika mycket om det hade rört sig om en mindre kontroversiell video – men problemet hade ändå kvarstått.

Jag förstår att blotta tanken på att Elaine och Treskablinoll kopplas ihop med Nya Moderaternas positionering bredvid SverigeDemokraterna kan få en och annan där ute och hoppa jämfota av pur upphetsning.
Stollen som kontaktat Elaine och som försöker rentvå hennes pappa och stoppa hennes kamp för att skydda barnen från pedofiler har förmodligen high five’at sig själv både en och två gånger sedan det här blev känt.
Det finns säkerligen både en och annan där ute som gärna skulle vilja se Elaines, Patriks och Treskablinolls trovärdighet sjunka snabbare än en sten, men helt ärligt…

Treskablinoll och Elaine har ungefär lite med Nya Moderaternas valfilm och dess åsikter att göra som Edward Bloms deltagande i Melodifestivalen hade att göra med musik.
Han blir lika lite en musiker när han kliver upp på scen som jag blir en bil när jag ställer mig i ett garage.

Vad tycker ni själva om den här soppan?
Läs gärna kommentarerna under Elaines inlägg från Instagram där bland annat Julia Mjörnstedt kommenterar och svarar på frågor.
Jag hoppas att det ska fungera bättre med inbäddade inlägg från Instagram här än det gjorde på Nöjesguiden.

 

MIssbruka inte ordet ”systerskap”

Elaine tar upp ett ämne som jag verkligen håller med om – hur vissa ord och uttryck missbrukas, urvattnas och använts slentrianmässigt.
”Näthat” är ett sådant ord, ”mobbing” eller annat och ”systerskap” ett tredje. Viktiga och tunga ord vars betydelse bör respekteras och inte slängas runt hur som helst.

Jag har flera gånger uttryck att jag inte kommer backa en kvinna som eventuellt gjort några riktigt dåliga beslut bara för att hon är just kvinna. 
Absolut inte!
Vad skulle det bli för värld om ingenting som kommer från en kvinna får ifrågasättas?
Bellas snyftiga gråtfest efter att Mia Skäringer gjort en parodi på hennes  urlöjliga barnvagnsreklam var bara fånig och att skrika att Mia är en dålig medsyster som driver med den känns som det argument man tar till nära det inte finns någonting annat att säga.
Som en solidarisk medsyster så borde Mia – enligt Bella –  ha backat henne och absolut inte lyft fram faktumet att det hela bara var så pinsamt dåligt att de vore rent olagligt att som komiker att inte ta tillfället i akt för en parodi.

Jag diskuterar gärna systerskap och lyfter mer än gärna upp kvinnor som gjort någonting bra som är värt att uppmärksamma, men jag kommer aldrig backa någon urskillningslöst enbart på grund av deras kön.
Den dagen vi börjar göra det är vi lite illa ute.

Håller ni med mig, Mia Skäringer och Elaine eller tycker ni att vi är katastrofala kvinnor som borde få vårt medsysterliga medlemskap annullerat omedelbums?

Tack för tips! 

Det där med mobiler

Elaine Eksvärd:

Jag har byggt upp ett galet beroende sedan Iphone kom till världen för 10 år sedan. Sen att det till viss del är mitt jobb och att jag dessutom har det som verktyg i mitt opinionsarbete mot sexuellt utnyttjande av barn gör inte saken lättare. Jag ”måste” läsa färdigt artikeln om utsatta spädbarn, ”måste” kolla inkorgen på treskablinoll, ”måste” skriva ett inlägg om att lära barn integritet innan jag lägger ifrån mig luren och ska sova.
Ni hör ju. Det är inte klokt.
Jag kan inte själv.
Jag behöver hjälp.
Vet ni var man söker hjälp för att bli av med mobilberoendet?//Elaine

Elaine beklagar sig över sitt mobilberoende som hon inte är människa att bryta själv och hon verkar må riktigt dåligt av det.
Men frågan är vad hon egentligen mår dåligt över – och här riskerar jag att låta som en riktig missbrukare som bara vill motivera ett fortsatt användande av ”drogen”.

Mår hon dåligt över att telefonen får henne att bli en sämre människa/mamma/fru/vän eller mår hon dåligt av känslan av misslyckande då att hon inte lyckas till 100% att vara utan telefonen?
Om hon inte gav sig själv ett så stenhårt och kompromisslöst förbud så skulle kanske inte känslan av misslyckade vara så utpräglat?

Jag är absolut mobilberoende och har den gärna med mig men det betyder inte att jag sitter med den hela tiden, men jag skulle bli betydligt mer stressad av att inte enkelt kunna kolla så ingenting hänt som behöver mig uppmärksamhet.
Om jag kollar telefonen när jag går på toa eller liknande så kan jag ge min fulla uppmärksamhet till annat sedan, istället för att sitta och undra om någonting hänt.
Vet jag att mailen är tom så slappnar jag lättare av än om jag inte har någon koll alls.

Är jag en beroende med mängder av ursäkter eller känner ni likadant?