Cissi Wallin ger sig in i amningsdebatten

Att amma på tåg – brösten fram eller dolt – hur gammal är för gammal – vem ska egentligen sitta på toaletten vid amning?
Frågorna var många i detta mjölkstinna inlägg som grundade sig på ett inlägg av Johanna Toftby som högljutt klagade på sin tåg-grannes ammande barn. (På bloggen alltså, IRL tror jag inte hon sa ett knyst)
Nu har Cissi – som för närvarande är en ammande mamma som således kan spruta mer än bara åsikter omkring sig (hehe) – givit sig in i debatten.
På Instagram säger hon sitt i saken.

Jag fattar inte vad som upprör folk mest här?
Är det att det ammas generellt?
Att man anser att barnet är för gammalt?
Att bröstet är på en på tok för sexualiserad kroppsdel att den måste gömmas undan, trots att den här används till det den var ämnad för?

Kanske ska min klon vara konstant ammandes en 10-åring?
För reaktionerna liksom? Vad tror ni? Ska jag skriva in det i hennes manus?
Och varför inte två? En vid varje nippel?
Som åker bredvid henne på en hoverboard med en tutte i munnen när hon är ute på PW?
TWINNING!!!!!

Johanna Toftbys missnöje med ammande kvinnor

Jag har väldigt svårt för sånt och det blir inte bättre av att jag inte har någonstans att ta vägen. Kalla mig idiot eller tyck att jag har fel, men att amma inför andra är stor skillnad om barnet är litet. Ett spädbarn ska få äta när det villl. Jag ammade båda mina tjejer upp till de var 6,5 månader, sedan var både de och jag nöjda. Det finns inte mycket näring i mjölken efter det ändå. 

Men nu pratar vi om ett barn som äter pommes, knäpper upp mammans tröja och får amma utan att mamman gör det minsta för att skyla sig eller vilja sätta sig lite diskret. Så där sitter jag med nakna bröst mitt framför mig när jag försöker jobba. Någon mjölk verkade inte komma, barnet skrek bara och mamman plockade lika öppet fram det andra bröstet också medan hon fingrade på sin mobil.[…]

Jag kan inte för hela mitt liv förstå varför man vill göra så mitt bland allt folk. Tycker ni att det är ok att amma stora barn bredvid andra och visa tydligt hela sitt behag? Vissa saker är privata, hur naturliga de än är. Därför har vi till exempel toaletter, alla vill inte se helt naturliga saker hela tiden.//Johanna Toftby

Johanna Toftby beklagar sig högljutt över en kvinna som ammar sitt barn på tåget och på så vis ”tvingar” upp sina tuttar i ansiktet på medpassagerarna. Personligen har jag svårt att förstå vad hon är så himla upprörd över. 
Det är ett par bröst. Hon själv har två.
Jag undrar om hon blir lika upprörd över att se andra kvinnors bröst i exempelvis duschen på gymmet? Det är nämligen exakt samma bröst som på tåget, den enda skillnaden är att i duschen på gymmet så har de inte direkt något syfte medan på tåget ger det mat, närhet och trygghet åt ett barn.

Att detta är en het potatis går enkelt att utläsa från Johannas kommentarsfält där åsikterna skjuts som pilar åt båda hållen. 
Jag tillhör alltså den ringhörna där amning på tåg inte är en särskilt big deal. Blir man så pass obekväm över en ammande kvinna som Johanna blev här, så får man väl ta bilen. Eller själv sätta sig på toaletten för att jobba – en garanterat tuttfri zon. (Bortsett från de egna då men de är stört omöjliga att springa ifrån.)

Vilken kategori tillhör du? 
Den obrydda eller den extremt upprörda?

Om du inte på rak arm vet hur du skulle reagera – titta på bilden här nedan och föreställ dig att jag har en unge hängandes och dinglar från ena nipplen.
Tankar? Reaktion?

Johanna Toftbys ilska mot Fredrik Wikingson och Eva Röse i Breaking News.

Med Eva Röse som gästande programledare så tar Breaking News upp en något stark reaktion från Johanna Toftbys medverkan i Nyhetsmorgon och hon tänder på alla cylindrar.
Enligt henne totalsågar de henne som människa och driver med hennes sorg, någon som hon skriver om både på Instagram och på sin blogg.
Edit – sorgen som Johanna skriver om är att hon förlorade sin nyfödde son Louis, som föddes tre månader för tidigt 1996 men det nämns inte i Breaking News. DET skulle jag däremot tycka var aningens magstark.
I videon här ovan kan ni se klippet och även ta del av min åsikt som jag – givetvis – delar med mig av. 🙂

Givetvis är det alltid tråkigt när människor blir ledsna eller sårade men man måste kunna ta ett kliv tillbaka och se situationen för vad den är.
Alla människor har någonting som är extra känsligt för dem och som ständigt kommer upp när man pratar om humor. Skulle man ta hänsyn till alla människors känslor och det som just de anser är extra viktigt eller känsligt så skulle man inte kunna skämta om någonting.
I det här fallet anser jag att Johanna läser in någonting i det här skämtet som överhuvudtaget inte finns – enbart för att hon är färgad av sina egna känslor. Johanna har säkert både sett och skrattat åt skämt som kunnat såra någon som är känslomässigt berörd av just den situationen, en situation hon inte vet om och det är samma sak här.
De skojar om att hon reagerar aningens starkt på att få prata med sin dotter, trots att tekniken funnits länge för att hon när som helst skulle kunna göra samma sak själv – helt utan TV4s inverkan. Det tycker jag också är lite gulligt underhållande…

Att Fredrik Wikingson ber henne om ursäkt för att hon blivit ledsen är givetvis bra men det betyder inte att han kommer – eller bör – sluta skoja om saker, situationer och händelser. Så tycker jag i alla fall, och om det gör mig till en ”mobbare” att tycka att man får skämta om det mesta – so be it.

Vad är er åsikt? 
Vad får man skoja om?

Låt lucia vara en flicka! – Johanna Toftby

Skärmdump från JOhanna Toftbys blogg

Kan inte bara kvinnor vara kvinnor och män vara män? Vi är ju som vi är. Vi är födda som vi är. Ja, jag vet att några vill operera om sig och då får de göra det. Men det är inte ett skäl till att alla människor ska vara könlösa. Det blir så löjligt att en man ska gå runt och vara kommunens Lucia på äldreboenden, det blir som ett stort skämt. Lucia var en kvinna, en verklig person som var ett helgon från början.

Ska vi kanske inte ha flick eller pojknamn heller kvar? Alla får heta unisex så man kan välja vilket kön man vill vara. Jag tycker det har gått för långt! Vi är HAN och vi är HON punkt.
Jungfru Maria var en kvinna, jesus en man , jultomten en man, påskkärringar är kvinnor, Lucia en kvinna och Rudolf med röda mulen är en ren. En renhane.
Varför ska alla heta HEN? Ska vi bli teletubbies allihop?//Johanna Toftby

Det här blogginlägget av Johanna Toftby är så bakåtsträvande och förminskande av alla som arbetar med genusfrågor att jag blir alldeles matt.
Jag skulle förmodligen kunna skriva en halv avhandling om det här för att dämpa min ångest men jag ska försöka sansa mig.

”Låt Lucia vara en flicka”.
Okej… Om man ska se det på det viset och dra det till sin spets…
Vad är en flicka? Vem har bestämt vem som får kalla sig flicka? Om en snoppbärande individ identifierar sig som flicka, vem är Johanna Toftby att bestämma att det är fel?
Menar hon att vi ska marginaliseras ner till det som finns mellan våra ben? I så fall borde hon väl istället skriva ”Låt Lucia vara en från födelsen utrustad ”snippbärare” med tanke på att det faktiskt går att genomgå en könsbekräftande underlivskirurgi för att skapa en vagina på någon som fötts med en snopp.
Detta gör att enbart ”Låt Lucia var en snippbärare” ger ett alldeles för brett urval då man riskerar att få en transperson som genomgått könsbekräftande underlivskirurgi som Lucia och det vore ju ett helgerån, eller hur?

I grund och botten tror jag att Johannas inlägg är skrivet ur ren okunskap.
Av hennes sista stycke att döma så vet hon inte ens vad ordet ”Hen” innebär och hur det används. Det är inte ett namn utan ett sätt för människor utan tydlig könstillhörighet att benämnas när de inte identifierar sig som varken ”hon” eller ”han”.
Människor i hennes omgivning är kanske indelade i ”han och hon-fack” vilket gör hela den här debatten löjlig i hennes ögon, men världen är större än den lilla bubbla vi själva lever i och det är viktigt att komma ihåg. Bara för att hon inte kan förstå någonting så innebär det inte att det gått för lång.

För i sitt blogginlägg tycker hon att det gått för långt!
En eventuellt icke-normativ Lucia i Malmö, är det att ha gått för långt?
I min värld har vi bara börjat.

Tack för tips!

Damned if you do, damned if you don’t

När jag hade ett jobb där vi satt tillsammans i lunchrummet fick jag alltid höra pikar när jag åt min mat, lite så där spydiga kommentarer: ”Äter du kyckling och sallad nu igen?” ”Jaså ingen potatis idag. Bara grönt och tråkigt.”

Jag kräks på sånt, fullkomligt kräks. För vet ni, jag kan gärna svara: ”Jaså, äter du kebabtallrik med pommes nu igen? Hur kan du vräka i dig så mycket fett varje dag. Du blir ju bara tjockare och tjockare.”

Det är exakt samma sak, men så säger man inte. Faktiskt är gnället på den som äter nyttigt värre eftersom det uppmana någon att skada sin kropp.

Jag blir fullständigt galen när idioter klagar på hur andra äter när det är nyttig och näringsrik kost. Det är bara de som vräker i sig en massa skräp som klagar, skulle det sitta en till vid lunchbordet och äta nyttigt skulle inte den personen klaga. 

Det är enbart det dåliga samvetet från den som äter fet och onyttig lunch som gör att han eller hon vill gnälla. Så genomskinligt. Till er som är elaka och klagar på dem som väljer att leva sunt och nyttigt vill jag säga några saker:

Tänk om ni fick höra ständiga pikar om att det ni stoppar i er är fel.

Tänk om ni fick sitta och lyssna på tjat från arbetskollegor eller vänner om hur onyttiga ni är som är feta och väljer äta snabbmat eller fet mat till lunch.//Johanna Toftby

Johanna ryter till på skarpen inne på sin blogg till alla som klagar på att hon tränar och äter hälsosamt. 
Ja, varför är det okej att fråga henne om varför hon äter hälsosamt när det inte är lika okej att fråga någon varför de äter så mycket fett?
Men är jag förvånad? Nä, inte ett dugg!
Det är okej att diskutera en smal kropp men absolut inte en tjock kropp.
Absolut inte..

Detsamma gäller för alkohol.
Det är okej att ifrågasätta någon varför någon inte dricker alkohol, men man skulle aldrig fråga någon varför de valt att dricka alkohol.
För cigaretter och annan tobak gäller inte samma princip utan där verkar att röka/snusa mm eller att inte röka/snusa mm behandlas ungefär likadant.
Barn däremot får man tydligen också helst hämningslöst fråga och ifrågasätta kring. ”Varför har du inga barn”?
Inte fan skulle det vara okej om jag istället vände på steken och ifrågasatte varför någon har skaffat en massa barn, eller hur?

Pratar man om träning, kost och hälsa så hetsar man och gör man tvärt om så uppmanar och uppmuntrar man till ohälsa.
Damned if you do, damned if you don’t!

Kan man någonsin, någonsin vinna i den här labyrinten som kallas livet? 
Nope…
Ska man bara hålla käften om allt sånt här?
Jopp! Eller vad säger ni?

 

Inga kommentarer?

Johanna Toftby:

Förra veckan skrev jag upprepade gånger av den näthatare som Johanna Toftby var på jakt efter och flåsade i hasorna.
En näthatare som skrivit alldeles fruktansvärda saker till Johannas vän Annica som är svårt sjuk i cancer, och den här kvinnan var otrevlig som få där hon härjade runt bland Johannas kommentarer där hon gav svar på tal.

Man kan sammanfatta det hela med att den här kvinnan verkade njuta i fulla drag av den uppmärksamhet hon fick, samtidigt som hon jiddrade en hel massa om att hon i sin tur skulle polisanmäla Johanna – trots att hon på intet vis avslöjat kvinnans sanna identitet.
Men saker att säga – ja, det hade hon definitivt. Läs själva här och här om ni inte tror mig.

Så då är det minst sagt lite märkligt att hennes enda replik till GTs reporter är ”inga kommentarer” när hon får påringning av honom.
Herregud, det är ju så gott som ett erkännande! Hade hon varit oskyldig så hade hon väl sagt det och försökt försvara sig – men att bara få ur sig ett ”inga kommentarer” är ju så gott som ett erkännande, tycker ni inte?
Hade jag blivit oskyldigt anklagad och polisanmäld för någonting sådant här så hade jag sannerligen tagit tillfället i akt att tala om det när en stor tidning ringer.

Jag undrar vad hon gör nu, denna Trollis-Anna..
Sitter och filar på en motanmälan, planerar en landsflykt, ett identitetsbyte eller bygger ett försvarstal innehållande ”alternativa fakta” och ”Covfefe”?

 

 

Attack är bästa försvar!

Johanna Toftby:

I förrgår skrev jag ett inlägg om hur Johanna Toftby tagit hjälp av sina läsare för att hitta ett nättroll som lämnat alldeles fruktansvärda kommentarer om och till hennes vän Annica som drabbats av cancer.
Det här trollet – som kallar sig själv för Anna – menar på att Annica bara hittat på alltsammans, att hon minsann inte alls är sjuk utan rakar av sig håret för att framstå som att hon genomgått cellgiftsbehandlingar och ja…anklagelserna står som spön i backen och nu vill Johanna gå till botten om vem den här personen är och anmäla hen.
Om man nu är ett första klassens nättroll och någon kommit en på spåret – vore det inte en bra och klok idé då att kanske ligga lite lågt?
Det hade jag tyckt men det gör absolut inte Trollis-Anna!

Nej, nej!
Hon går loss värre än vanligt inne hos Johanna och raljerar om allt från egna anmälningar till att hon minsann inte gjort någonting olagligt utan bara ställt några frågor som absolut inte kan leda till varken anmälningar eller åtal.
Hon menar på att OM nu Johanna skulle kunna bevisa vem den här människan är och publicerar det på bloggen så ska hon kontra med en egen anmälan gällande förtal, men det hon inte tänker på är att en sådan anmälan skulle vara ett direkt erkännande att det är hon som trakasserat Johanna och Annica i månader och en förtalsanmälan kan knappast sudda ut den stämpel som hon kommer få bära med sig i resten av sitt liv.
Stämpeln som ”Kvinnan som gjorde allt i sin makt för att på vidriga sätt knäcka en svårt cancersjuk kvinna”.

Så, Anna eller vad du nu heter…
Lycka till med ditt enskilda åtal om du ens lyckas hitta en jurist som är villig att ta sig an sitt smutsiga mål!
Det kanske nästan skulle kunna vara värt att fällas för förtal om det innebar att den här kvinnan exponeras?
Vad tycker ni?

Här nedan ser ni ett utdrag på den här Troll-Annas framfart bland Johannas kommentarer i inlägget från igår:

Tillägg:

Trollet ”Anna” ska enligt Johanna nu vara avslöjad. Läs hela mailkonversationen dem i mellan här.

Jakten på näthatare – rätt eller fel?

Johanna Toftby:

Johanna Toftby bad för några veckor sedan sina läsare om hjälp för att spåra en näthatare som kallas sig själv för ”Anna”.
Denna person har lämnat alldeles fruktansvärda kommentarer om Johannas kompis Annica som kämpar mot en ilsken och elak cancer. Här nedan ser ni några exempel på de kommentarer som denna ”Anna”har lämnat:

Nu har Johanna uppdaterat med ytterligare ett inlägg där hon låter meddela att hon är näthatar-Anna på spåren:

Tack alla fina läsare som hjälpt mig att spåra näthataren som kallar sig ”Anna”. Trots att hon hela tiden skriver kaxiga saker om hur hon aldrig går att hitta och hon minsann är på kryssning i Karibien så har vi kommit betydligt närmre nu. Och det är absolut inte Karibien hon gömmer sig i.

Jag kan nu bekräfta till 100% att personen inte sitter i Göteborg utan i Eskilstuna. Kanske säger det er något.
[…] Jag skriver inte mer förrän jag är helt säker, men det verkar som det är en gammal bekant som gömmer sig bakom namnet ”Anna”. Skillnaden är att hon nu inte siktar in sig på mig, det kan jag leva med, utan på Annica som behöver sin energi till viktigare saker än att behöva läsa ”Annas” känslokalla elakheter och försvara sig mot hemska anklagelser.

Fortsätt gärna komma med tips, när jag har tillräckligt insamlat om ”Anna” så går det nu vidare till både hennes operatör och till polisen. Kommer inte ge mig.//Johanna

Överskriften på det här inlägget är egentligen inte det jag menar – givetvis är det rätt att jaga näthatare, men frågan är om det hjälper?
Eller om man helt sonika bara ska blockera vederbörande så att deras kommentarer aldrig kommer fram och syns? I längden så borde väl de allra flesta tröttna om man inte får någon lön för mödan i form av exponering, reaktion eller liknande?
Jag förstår att det den här tar lite extra hårt på Johanna eftersom trollet ger sig på hennes sjuka vän och jag hade förmodligen reagerat på exakt samma sätt om någon gjorde så här mot någon jag älskar, men är detta det bästa sättet?

Vad tycket ni?

PT men ändå inte PT…

Alexandra Bring:

Hej Alex! Jag läste dina gamla blogginlägg och undrar vad som hände med din PT-skola och att bli PT? Jag har alltid undrat eftersom jag minns att du pluggade mycket!
Svar: Jag gick klart min PT-skola och jag hade aldrig som avsikt att jobba som PT med individuella kunder 🙂 Jag kände att jag behövde det för mitt jobb med min blogg och mina träningsresor. Jag vill lära mig mer och mer om kroppen och se till att jag vet hur den fungerar. Jag vill alltid lära mig mer, och att gå till min kiropraktor, personliga tränare etc hjälper mig också att bli bättre. Det finns så mycket att lära sig och jag vill fortsätta med det hela tiden. Nu fokuserar jag t ex mycket på gravidträning när jag hjälper min syrra på gymmet. Jag älskar att lära mig saker!//Alexandra

När jag läste det här inlägget av Alexandra Bring så slog det mig att det är ganska många av våra influencervänner som utbildat sig till PT men som inte jobbar som det.
Alexandra är en av dem, Annica Englund en annan, My Martens en tredje,  Johanna Toftby en fjärde och Ida Warg en femte.. Varför? Varför lägger man så mycket tid och pengar – så vida man inte är sponsrad så klart *harkel, harkel* – på att utbilda sig till PT om man inte har för avsikt att jobba med det. Jag är intresserad av vin men inte fan kommer jag utbilda mig till sommelier för det.
Eller är det för att utöka sin hobbyverksamhet? Jag utbildade mig inom musik, det kanske är samma sak? Nu har jag ju jobbat med det och fortsätter att göra det även fast jag har bloggen men ändå? Jag är bara nyfiken på hur de kanske tänker? Har ni utbildat er inom någon hobbyverksamhet?

Fast med tanke på min fysiska status så borde jag rent krasst utbilda mig till sjukgymnast så jag slipper åka land och rike runt för att hitta en kompetent en. Jag kommer vara färdigutbildad lagom till jag fyller 50 ungefär…
Men själv är bäste dräng, eller vad säger ni? 🙂

Tydligen är brevskrivning back i business

Johanna Toftby:

Fuck email – papper och penna är tydligen det nya svarta – i alla fall om man ska tro Johanna Toftbys blogg.
Förra veckan skrev jag om det fullkomligt vidriga brev som någon skickat till Johannas kompis Annica som är jättesjuk i cancer. Ett brev så fyllt av vidrigheter att hälften kunde varit nog. (Varför säger man så? Att hälften kunde varit nog? 0% hade varit nog!)
Anyways!
Nu har det kommit ännu ett brev till Annica och inte får det mig att klia mig mindre i min solbrända och aningens fjällande hårbotten.
Läs bara:


Brevet som kom hem till Annica var hemskt. Fruktansvärt! Det jag fick hem var i stället förklarande och ursäktande, men jag blir bara mer förvirrad ändå. Så förvirrad. En gammal dam skriver att brevet till Annica kom från hennes barnbarn – som precis dött i sviterna av cancer. Annica ska ha varit en brevvän till barnbarnet och brevet en sista hälsning. Att det i själva verket var fruktansvärt elakt visste inte damen om när hon postade det.

Om det stämmer så är det ju alldeles fruktansvärt. Aggressiviteten skulle bero på att hjärnan angripits av cancern. Men jag tycker att allting låter så konstigt. Annica har inte haft någon brevvän över huvud taget. Skulle alltså en döende flicka ha hittat på en historia och ljugit för sin mormor för att kunna göra en annan sjuk människa illa? I så fall är det hemskare än jag någonsin kunnat tro.//Johanna

Alltså va?
Tydligen har Annica aldrig haft en brevvän och även fast detta brev är undertecknat så saknas både avsändare och kontaktuppgifter.
Är detta genuint eller från någon som bara vill ha 15 sekunder av lime light?

Jag vette fan alltså.. Vad tror ni?