Lady Dahmers tvingas ta bort inlägg om DermaPen

Lady Dahmer la upp ett inlägg om DermaPen som jag hann läsa innan hon snabbt tog ner det igen.
Kommentarfältet fylldes av arga och besvikna följare som anser att hon brutit mot alla sina principer genom att bli slav för normer och fåfänga.
Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad är jag såg inlägget men inte mer än så.. Det är oftast någonting man ser Kissie syssla med på Instastory nämligen.
DermaPen – för den som inte känner till det – är en ansiktsbehandling och så här förklaras den på nätet:

Dermapen är en avancerad micronåls-behandling som med hjälp av 12 sterila nålar stimulerar huden på olika sätt som t ex att öka hudens egen produktion av kollagen och därmed minska fina linjer och slapp hud, minska pigmenteringar, förbättra ärr mm.

Herregud, folk reagerade på Lady Dahmers Dermapen-behandling med samma intensitet som om Greta Thunberg precis meddelat att hon shoppat en privat-jet.
Behövs det inte lite proportioner här?
Eller förväntas Lady Dahmer vara 100% perfekt hela tiden bara för att hon kämpar mer än de flesta och brinner för att ändra fundamentala strukturer i vårt samhälle?

Lady Dahmer och Calle Schulmans bråk på Instagram

En väldigt kort sammanfattning:
Lady Dahmer kritiserar Carolina Gynnings sätt att sprida tränings- och kroppshets då LD anser att hon är ätstörd och retuscherar sina bilder. Läs mer om det här.
Calle Schulman attackerar LD – framför allt i DMs till en följare, och kallar henne grotesk mm som LD får tag på och publicerar tillsammans med kontrande inlägg om CS utseende mm.
Jag önskar att LD hade kunnat lägga band på sig och struntat i det sista.
Varför lägga sig på samma plumpa nivå som Calle? Stå över det, istället för att ge sig in i det utseendefixerade pajkastningen som han sysslar med?
Men det är kanske lättare sagt än gjort?

Ps! Håll god ton – annars raderas dina kommentarer och du hamnar i modd!

Lady Dahmer om Carolina Gynnings ”hälsopepp”

Häromdagen la Carolina Gynning upp en retuscherad bild på sin kropp och magrutor. Hennes syfte var att ”peppa andra kvinnor” att sluta äta socker.
[…]
Och det jag tänker då, speciellt efter samtal med dessa kvinnor, är att Gynning och många andra influensers lyckas övertyga sina följare om att det som förespråkas är sundhet och hälsa, inte att de faktiskt säljer en ide byggd på falska grunder (Den retuscherade kroppen och diverse floskler om socker eller andra livsmedel som gift eller ”clean”). En lögn helt enkelt. En ätstörning eller ett ätstört beteende förklädd i hälsointresse. Som när Bianca Ingrosso förespråkar fasta med juicer och säger sig må så bra av det.
Och de unga följarna sväljer detta helt okritiskt. Inte för att de är dumma eller lättlurade utan för att det influenserna gör är att rida vidare på den paradigm kring hälsa och smalhet som resten av samhället kört ner i alla våra halsar. Och för att de, vi, vill ha enkla lösningar på vår kroppsångest och oro kring ätandet.

Och så kommer nån som de beundrar, nån som ser ut att ha allt och må så bra och vara så lycklig (trots att vi till och med egentligen vet att det är en illusion), in på en vit häst och ba ”gör så här så kommer allt förändras”.
Och det är så farligt.
Det är så ansvarslöst.
Jag blir fan förbannad!
[…]

För det är det som är grejen: Influensers jobb, det många av dem alltså tjänar otroligt mycket pengar på, är alltså att PÅVERKA sin publik på olika sätt. Till exempel till att köpa de ideer eller produkter som visas upp i flödet. Och det tycker jag är viktigt att komma ihåg när man pratar om våra svenska influencers också.

[…]
Så sluta lyssna på Gynning och andra kändisar som försöker övertyga dig om nåt. Och ta inga hälsoråd från människor med uttalade ätstörningar. //Lady Dahmer
Som vanligt är det ord och inga visor när Lady Dahmer tar ton på sin blogg och bemöter det hon anser vara skevt i vårt samhälle. 
I mångt och mycket håller jag med henne – Biancas juicefasta är en av de mer idiotiska saker jag sett publiceras på sociala medier de senaste åren. Att en människa som fortfarande kämpar med en ätstörning inte bara GÖR en juicefasta är fruktansvärt, men att hon sen talar om för sina följare hur braaaaaa hon mår och hur piiiiiiiigg hon blivit av det!? GAAH!
Men en sak som jag funderar kring…
Är man ätstörd för att man retuscherar sina bilder? Eller är det mer ett tecken på dålig självkänsla eller kanske bara av en felaktig uppfattning av sin egen kropp?
Eller är det Carolinas resonemang om socker som LD tolkar som ätstört?
För det borde väl annars vara två vitt skilda saker?
Sockerhets och retuscheringsmani? Vilken är värst?
Det är å andra sidan kanske som att välja mellan pest eller kolera?

Lady Dahmer och Cissi Wallin om intervjun med Isabella Löwengrip

Jag hade tänkt skriva om bilden i Cissis inlägg – det här om att föräldrar tydligen inte får vara trötta på sina barn.
Jag tror inte det finns en enda människa i min närhet som jag aldrig någonsin varit trött på, herregud, det är väl så det är i alla relationer.
Bara för att jag är trött på någon betyder väl inte att jag inte älskar dem?
Andie i ”How to lose a guy in ten days” säger det bäst:
– Andie: I love you Binky… but I don’t have to like you right now …
Den är väl klockren ändå?
Jag kan vara trött på min sambo, utan att för den sakens skull sluta älska honom. Jag är övertygad om att mina föräldrar varit SÅ trötta på mig genom åren (kanske fortfarande?) och skulle de neka så skulle de ljuga. 😉

Men…
Sen började jag läsa kommentarerna där Cissi, Lady Dahmer och några läsare diskuterar dagens ”intervju” med Isabella Löwengrip i Expressen och tyckte att det också var intressant.
Välj själva vad ni vill diskutera kring!

  • Får man vara trött på sina barn?
  • CW och LDs åsikter om Isabellas intervju.

 

Lady Dahmer vs Dogge Doggelito – rond 2

Tidigare idag uppmärksammade jag att Lady Dahmer kritiserat ett inlägg på Facebook som Dogge Doggelito stod bakom.
Nu har hon publicerat ett halvt maraton på Instastory där hon återger en DM-konversation mellan huvudpersonen själv och en kvinna som ifrågasatte hans inlägg.

Jag tror och hoppas att jag fått dem i rätt ordning.
Annars ber jag om ursäkt på förhand. 🙂

Hon avslutar med att kalla honom för tönt!
Tönt? Hmmm…*smakar på ordet*
Ja, ibland är tönt det absolut bästa ordet faktiskt. Det kan beskriva många olika scenarion.
Tönt och stolle. Lite lagom avväpnande men ändå markerande för en åsikt.
”Stoll-tönt” är ännu bättre men det sparar jag lite på… Det slösar jag inte på vem som helst. =)

Dogge Doggelito fat-shamar på Facebook

Att skämta på tjocka kroppars bekostnad tycker artisten Dogge Doggelito är hur kul som helst, och publicerade det här inlägget på Facebook för lite sedan.
Lady Dahmer sätter ner foten.
Att det fortfarande ska vara så roligt att skratta åt icke normativa kroppar? Kunde inte 2019 fått starta annorlunda än 2018 slutade? Med lite nytänkande acceptans?

Istället för cykel på köpet borde kanske Dogge be om en lite schysstare människosyn?

Öppet Brev till Lady Dahmer!!!!!

Haha, där fångade jag in er allt? 
Någon gång ibland måste väl även Fröken Bloggbevakning få dra till med lite click bait eller? 😉

Det här inlägget kommer inte ha så mycket med vad någon influencer gjort eller sagt, snarare så behöver jag Lady Dahmers expertis för att stilla ett kli inom mig så väcktes till liv efter att ha kollat på ett avsnitt GWs Mord. 
Jag gillar ju True Crime men den här saken har aldrig slagit mig innan och nu när den HAR slagit mig så måste jag bara få svar på min fråga.
Kanske vet någon av er svaret, men mest troligt är att Lady Dahmer sitter på informationen.
So here goes:

Har ni några bra teorier?
– Gör storleken på glasen att ögonen skyddas från blodstänk som kan störa synen?
– Ger de ett extra stort och klart synfält?
– Har även seriemördare trender? Är detta den seriemördiska versionen av ett sprättben eller en Boy Bag från Chanel?
– Vem startade den i så fall? Var det Jeff Dahmer himself som satte trenden med ”aviators”?
Det verkar mest vara amerikanska seriemördare faktiskt när jag tänker efter…

Lady Dahmer!
I need you!

Sitter kärleken i kilona?

Sitter kärleken i kilona? Eller i brösten? Eller håret?
Vi brukar ju vara rätt ärliga med varandra här inne, eller hur? Vi har diskuterat allt från analsex till…tja, you tell me och eftersom de absolut mest otrevliga trollen sitter på svarta listan sedan någon vecka tillbaka så tror jag att vi skulle kunna ha en intressant diskussion om det här – en diskussion utan påhopp och kränkningar. (Att sitta på svarta listan innebär att kommentarerna inte fastnar i modd utan skickas direkt i papperskorgen)

Hur tänker ni här? Är ni rädda att er partner skulle sluta älska er om ni fysiskt förändrades och har ni själva tänkt så om er partners utseende? Eller om andra kvinnor.
Det har jag gjort. Jag har aldrig tänkt så om en man men däremot om mängder av kvinnor. Det har liksom gått av farten.
Ha ett öppet sinne mot de som kanske inte tycker som du och låt alla komma till tals. Att prata om problemet är det enda sättet att närma sig en lösning. Döm ingen som är hård mot sig själv eller mot andra – de är inget annat än offer för det LD skriver om här ovan.
Jag kan med handen på hjärtat säga att tanken slagit mig både en och två gånger – om M skulle sluta älska mig om min kropp och mitt utseende förändras till ditten eller datten, samtidigt som jag själv känner att jag själv skulle fortsätta älska honom villkorslöst oavsett hur han såg ut.
Jag har faktiskt frågat honom om det och då svarade han: Jag vill att du ska må bra, det är det enda som betyder någonting för mig för då är jag lycklig.
Med handen på hjärtat så är han nog den första man jag varit med som inte fått mig att tro att han skulle lämna mig om mitt utseende förändrades.
Därför behöver vi prata om sånt här för jag är nog inte ensam!

Lady Dahmer om främlingsfientlighet och nazism

Jag har till och med sett bruna människor stå i kungsträdgården under gårdagens nazistrally och skandera ”ut med packet”. Alltså inte ut med nazistpacket utan …. ni vet, motsatsen. Bruna människor som är nazister. Som dels röstar SD och dels röstar värre än så (Alternativ för sverige). Jag har sett bilder på barnfamiljer i samma samling. Stolta över sitt hat. Stolta när deras tonåringar tar ton i ropen som riktas mot invandrare och homosexuella.
Jag fattar inte. Men jag fattar kanske ändå.
Jag kommer ju själv från en kommun där många gamla bekanta röstar SD nu. Jag har ju umgåtts med dem. Festat med dem. Varit en del av deras trånga världar där man aldrig diskuterar politik annat än när man okunnigt hånar de som intresserar sig för just politiska sakfrågor. Man diskuterade hårdrock. Och öl. Och såg på porrfilm på festerna. Och söp sig full. Vuxna människor som dag efter dag, år efter år, lallar vidare i nån slags sorglöshet trots att de är samhällets förlorare, trots att de är arbetslösa, har dåliga arbetsvillkor, kanske är sjukskrivna, har barn med speciella behov, är kvinnor, har vänner som är invandrare.
[…]
Jag tror det hade kunnat vara ännu ett sätt att distansiera mig från det ursprung jag skämdes över då och jag undrar om det är därför en del invandrare stöttar SD nu. Handlar det om ett självhat där man försöker bli den yttersta svensken? Eller iallafall den minsta blatten? Minst blatte av alla blattar? Jag hade en bekant, adopterad från Bangladesh, svart, som skrev BSS överallt och sökte medlemskap i VAM (Vit arisk makt) (Han blev nekad) och som så aktivt och högljutt skanderade deras budskap. Det är så jäkla sjukt. //Lady Dahmer
Lady Dahmer skrev ett riktigt bra inlägg häromdagen som jag egentligen skulle vilja klistra in här i sin helhet.
Hennes ord får mig att tänka på den bok jag senast lyssnade på, ”Den svarte nazisten – en dokumentär om Jackie Arklöf” av Magnus Sandelin där Jackie själv berättar om hur det kom sig att han – en mörkhyad man – blev en av Sveriges mest ökända nazister.
Det är så sjukt egentligen, att han ville bli som de som mest av allt ville utrota sådana som honom men när man läser det som LD skriver så är det kanske inte så konstigt.
Ville han kanske bli den mest ”försvenskade b***en” – som LD kallar det –  av dem alla?
Är det samma mekanik som när man är i ett destruktivt förhållande? Man normaliserar det för att överleva?
Men hur kommer det sig att människor som är just det som nazisterna vill utrota, själva strävar mot nazismen?
Vill de utrota sig själva?
Eller vill de bara inkluderas? I ett sammanhang? Söker de tillhörighet och att vad denna tillhörighet är, är inte så viktigt?Jag fattar inte? Gör ni?
Men en sak fattar jag och det är hennes beskrivning av de gamla vännerna i hemkommunen.
De finns där jag föddes också. OM de gör, dock vet jag inte om jag skulle sträcka mig så långt som att kalla dem vänner.
De som hysteriskt delar SD-propaganda på Facebook men aldrig tycker någonting själva och som konsekvent raderar alla kommentarer från de som stillsamt undrar om de ens vet vad det är de delar. För det gör de så klart inte…

Jag kommer ju själv från en kommun där många gamla bekanta röstar SD nu. Jag har ju umgåtts med dem. Festat med dem. Varit en del av deras trånga världar där man aldrig diskuterar politik annat än när man okunnigt hånar de som intresserar sig för just politiska sakfrågor. Man diskuterade hårdrock. Och öl. Och såg på porrfilm på festerna. Och söp sig full. Vuxna människor som dag efter dag, år efter år, lallar vidare i nån slags sorglöshet trots att de är samhällets förlorare, trots att de är arbetslösa, har dåliga arbetsvillkor, kanske är sjukskrivna, har barn med speciella behov, är kvinnor, har vänner som är invandrare.

Kanske är det samma människor som skriker ”INTE ALLA MÄN”?

Lady Dahmer tycker att små barn inte ska vara självständiga

Men grejen är ju att jag inte ser det som ett mål att min eventuella sexåring (J då eftersom att de andra är äldre nu) ska kunna gå till centrum själv och handla, jag känner att mina barn ska få vara små barn så länge som det bara går. Inte växa upp för snabbt. Inte få ta en massa ansvar för tidigt. Givetvis utan att infantiliera dem eller hålla tillbaka dem i utvecklingen (svår balansgång!). Men typ.. inte ha bråttom om ni hajjar.
En grej jag inte gillar med vår svenska kultur är att vi är så jävla hell bent on självständighet och frigörelse. Man får inte vara beroende av nån, alla ska klara sig själva och jag tror att det gör oss otrygga och ensamma.//Lady Dahmer

LDs ena barn som är 10 år har börjat åka pendeltåg själv och har som krav på sig att ringa sin mamma innan hon åker och innan hon ska hem och nej – det räcker inte med ett sms enligt mamma utan det ska vara ett samtal.

Det där med att barn ska vara trygga utan att man håller dem tillbaka i utvecklingen och curlar dem är en svår balansgång, till och med för mig som bonusförälder.
Jag tror på filosofin att små barn är oförmögna att fatta egna beslut helt utan vägledning och kan därför bli otrygga om man ger dem på tok för fria tyglar. Jag tror på frihet inom ramar så att barnet vet att det alltid finns en ram att luta sig mot om de hamnar lite för långt ut åt kanten.
När barnet blir äldre så tror jag på frigörelse, men på en trygg frigörelse – alltså den där de får testa sina gränser med med tryggheten av att det alltid finns någon där om det behövs.
Jag menar, vem vågar stappla in i en mörk tunnel utan att veta att det finns en lampknapp där att trycka på om det blir för läskigt eller om man går lite vilse?
”Våga testa, men blir det för läskigt så finns jag här.”

Men det är en svår balansgång, herregud… 
Jag tror att curlande skapar otrygga barn som hålls tillbaka i sin utveckling samtidigt som jag tror att för mycket frihet också skapar otrygga barn eftersom de inte ges några referensramar.
Och så säger folk att det inte behövs ett körkort för att bli förälder?

Hur resonerar ni?
Ska man bära runt på sitt barn i en verbal Babybjörnsele på magen ända till fötterna släpar i gruset eller ska man ta sin hand ifrån dem så fort de kan uttala ”ja” och ”nej”? Eller kanske någonting där i mellan?