Tre frågor från den influenciska världen

Till efterrätt blev det den enklaste glasstårtan jag känner till:

Stapla sandwichglassar ovanpå varandra och “limma ihop dem” med chokladsås. Täck med grädde och garnera. Jag valde hackad Marabou daim. Servera med färska bär. Här är ett fem år gammalt inlägg med receptet btw. Om det nu kan kallas för recept… // Egoina

Nu hörrni kan jag äntligen berätta då allt är klart! Det är stora planer på gång och jag kommer att dela med mig av ALLT när allt är spikat till 100%. Men jag är så otroligt peppad, glad, pirrig och faktiskt lite rädd. Är fasiken aldrig rädd för saker som jag hoppar på men nu är jag det! Ser det dock som en positiv rädsla och som en utmaning. Om 18 månader från nu är jag iallafall (om allt går som det ska) färdig mäklare och jag börjar plugga i mitten av maj. Har världens bästa gäng bakom mig och jag är övertygad om att detta kommer bli sååå bra! Och jag lovar som sagt att berätta mer nu framöver. // Gabriella Joss

Jag ORKAR INTE vad mycket fina kläder som var med idag. Här är en klänning från Andiata som jag valde att köpa loss direkt. Det farliga med den här typen av jobb är ju att det är lätt hänt att man köper loss saker istället för att lämna tillbaka dem. // Michaela Forni

Hudvårdsrutiner i sängen?

Är det bara JAG som sköter min hudvårdsrutin i badrummet?
Verkar ofantligt kladdigt att hålla på med serum och annat i sängen…

Och om sena nätter räddas av wipes vid sängbordet, vad räddas tänderna av?
Eller har hon även tandborsten i sängbordet? Med en liten potta att spotta i? Var kommer vattnet ifrån? Har hon en liten flaska, också vid sängbordet? Och ansiktskrämen?
Det borde börja bli relativt fullt på sängbordet vid det här laget…

Kanske enklare att förvara alla produkter och sköta tand- och hudvårdsrutinen där inne trots allt?

Tack för tips!

Bråkfrågor med Forni

Hej fina,

Ge inte upp! Ni har inte gått snett tror jag. Ni har bara börjat leva med varandra och börjat bråka, inga konstigheter. Alltså – jag har vänner som aldrig bråkar med sina partners (som de får det att se ut utåt sett åtminstone). Och det är ju TOPPEN för dem. Men jag och D har alltid levt i en relation med utrymme för konflikter. När vi har tagit stora steg har det varit konflikter, när vi har gått igenom stora saker, när saker spelar roll. Vi tycker inte lika i allt. Det kan ta tid för saker att sätta sig ibland och man behöver få vänja sig. Jag tror att om man har en jämn maktbalans hamnar man lätt i konflikt för det är ingen som ger sig pga. rädsla eller att man är underlägsen utan man diskuterar tills man kan lägga det bakom sig. OBS det behöver såklart inte betyda att relationer utan bråk alltid är ojämställda men jag tror att vissa kan vara det i alla fall!

Med det sagt – försök se lite lättsammare på tjafset ett tag och se om det släpper! Om ni fortfarande är här om några månader kanske ni ska se över om relationen verkligen är rätt. Jag tror på er!

Massa lycka till <3!!! // Michaela Forni

Så här svarar Michaela Forni på en fråga om bråk som handlar om att kommunicera olika vis i vanliga vardagssituationer. Konflikter där man upplever att man pratar två helt olika språk.
Ni är många som reagerade på detta igår och bad mig skriva ett inlägg om det, and here goes…

Så här tänker jag:
Alla bråkar olika, vissa mer än andra och jag har varit i relationer där bråken mer eller mindre alltid var närvarande eller hängde i luften och vi kom aldrig riktigt förbi ruta ett i vårt förhållande.
Med andra ord – katastrof – men för andra fungerar det kanske?
Så länge man känner att det fungerar så som Michaela verkar göra så är det väl en sak, men jag får inte riktigt samma intryck av tjejen som skrivit frågan hon svarat på.
Jag skulle aldrig någonsin ha det så igen, och undrar därför hur ni tänker?
Kanske behöver de hjälp med sin kommunikation? Gå och prata med någon som kan hjälpa till med att ”tolka” deras olika sätt att kommunicera för att nå fram och undvika missförstånd?

Vissa var igår kritiska mot Michaelas resonemang, men hon kan väl inte vara den enda som resonerar så här?

Klart år ska avslutas och inledas med bantningshets!!!

Vad annars liksom?
Banta, banta, banta!!
Gärna tillsammans med din mest folkliga och relaterbara kändis som får betalt för att försöka få dig och så många som möjligt av sina följare att också vilja börja banta, snabbare än du kan säga ”bakispizza” på nyårsdagen.
GUD SÅ BRA!! Eller?
Det här med offentlig bantning och offentlig bantning mot betalning är någonting jag känner ett starkt motstånd för, men ser ingen anledning att upprepa mig i ett milslångt inlägg utan vill man läsa mer om varför jag tycker att det är skräp så kan man klicka HÄRHÄR eller HÄR.

Internationella kändisar som också gör reklam för Viktväktarna är musiken Robbie Williams och skådespelaren Kate Hudson, de senares delaktighet är föga förvånande med tanke på att hon även skrupelfritt gör reklam för ett glamoriserat Dubai med diverse filmer och inlägg.

Men… 
Avslutningsvis vill jag publicera den här skärmdumpen från Michaela Fornis blogg där reklam för plastikkirurgi dykt upp ovanför hennes ärliga inlägg om mammakroppen. 
Givetvis kan det vara en medveten och riktad reklam som syns här, men av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är att stoppa den här typen av programmatik annonser (där man köper en ospecificerad reklamtjänst, exempelvis Google ads) då företag ibland kallar sina tjänster för annat än vad de är för att smita förbi blockerande filter.
Jag har själv fått upp reklam för plastikkirurgi här på bloggen trots att jag blockerat det på alla sätt som går och skrivit om det HÄR.
Vissa annonser kan också vara baserat på sökningar som gjorts tidigare på din dator eller datorer som är anslutna till samma wifi som du och inte heller det är något bloggaren kan rå för.

Jag väljer således att rikta min kritik mot de offentliga människor där det inte råder något tvivel om att de aktivt och mot betalning försöker få sina följare att också vilja banta (vilket är och förbli det enda syftet med bantningsreklam) istället för mot en bloggare som med största sannolikhet inte har någonting alls med en automatiserad annons innehåll att göra, förutom att förhoppningsvis försöka blockera den och liknande annonser i framtiden.

Tack för tips!

Vilket fantastiskt inlägg av Michaela Forni

Jag är så ofattbart stolt över vad min kropp har gjort för oss. Hur den har skapat liv och fött en livs levande liten person till världen. Jag är stolt och tacksam –

men jag känner också sorg.

Jag tittar på min kropp och ser en alldeles ny kropp. Jag känner in min kropp och känner en alldeles ny kropp. Och det är helt okej, för det var ju värt det alla dagar i veckan och det var också dealen – min kropp mot ett liv. Men lite så känns det, som att jag har bytt ut min gamla kropp. Det jag känner är till stor del en ny kropp. Och jag vill ändå vara modig nog att erkänna att jag saknar min gamla.
[…]

Jag tittar på min kropp och jag ser en ny kropp. Jag vet inte om jag älskar den, inte än i alla fall. Kanske kommer det ändras någon dag, jag vet inte det men jag ger den och mig tid. Det enda jag vet, det är att jag är så stolt över den för vad den har gjort för oss. Ibland när jag har tighta kläder ser jag hur någon tittar mot min mage, där det ser ut som att jag har lagt en skogaholmslimpa innanför byxlinningen. Och jag tänker på hur sjukt det är att vi förväntas sudda bort spåren av våra krig så fort som möjligt. Men det går inte, spåren finns där som påminnelser om vad vi har tagit oss igenom.

Jag saknar min gamla kropp, för den var stark, min kropp idag har inte samma ork. All ork gick till Dante.

Det var värt det. // Michaela Forni

Mammakroppen – denna omdebatterade, diskuterade, blötta och stötta kropp som alla tycker sig ha rätten att tycka till om, även om den inte tillhör den som levererar åsikten.
Hur kan det vara så att det är den kvinnliga kroppen som ska läggas under ett mikroskop och bedömas direkt som graviditeten gått över i förlossning och förlossningen gått över i ett alldeles nytt och skört föräldraskap?
Varför ska kvinnans kropp vara ämne för diskussion och åsikter? Alla vet ju vad kvinnan kropp sysslat med under de senaste nio månaderna – att skapa och baka en ny liten människa. Galet imponerande!
Men vad har egentligen de blivande papporna sysslat med i nio månader? Kan vi inte granska deras kroppar istället? Vad de använt dem till medan de blivande mammorna skapade nytt liv?

Egentligen tycker jag vi ska skita i att överhuvudtaget granska kroppar, men om det är någon nybliven förälders kropp som ska granskas så får det fan i mig (fanimej?) vara pappans.
Han har ju haft nio månader på sig att skapa stordåd så vad säger ni om en ny tradition i samband med förlossningen?
På 60-talet delade den nyblivna pappan ut cigarrer i väntrummet när barnet fötts och nu för tiden ska de vara med och klippa navelsträng och grejer.
Vad sägs om att de får posera likt nyförlösta kungligheter på en trappa innan de får åka hem med resten av familjen?
Bar överkropp givetvis.
Vi kvinnor har objektifierats i alla tider så vad tror ni om att att vi riktar om det där granskande Sauronögat mot någonting annat för en gångs skull?

Gå in och läs hela Michaelas text på hennes blogg.
Den är fantastiskt skriven och läsarnas hyllningar vet inga gränser.

Michaela Forni om föräldraskap och sociala medier

När jag gick ut med att jag var gravid var det några som kommenterade i mina sociala medier och skrev att de verkligen hoppades att jag inte skulle bli ”en sån som bara postar om min graviditet eller min bebis i sociala medier” utan fortsätter som jag har gjort innan. Jag tog nog åt mig lite av de kommentarerna och märkte att jag, när jag sen ville skriva om mina tankar kring graviditeten, i någon mån försvarade mig lite. Och framför allt att jag ibland höll tillbaka för att inte posta ”för mycket” om min graviditet. Det här hängde med när Dante sen kom och jag har liksom hela tiden behövs tänka efter innan jag publicerar saker om det kan bli för mycket bebis och för lite annat. //Michaela Forni

Jag läser det hela tiden, kommentarer till influencers som väntar barn om att ”man hoppas att det inte kommer postas för mycket bebisgrejer” vilket egentligen är en riktigt, riktigt märklig sak att skriva till en person vars plattformar man följer av en anledning – hur de delar med sig av sitt liv.
Det finns många förändringar en människa kan göra förutom att skaffa barn. Byta jobb, flytta, starta företag, köpa hund, gifta sig, skilja sig, bli vegan eller ändra någonting annat i livet för att man vill.
Är det inte konstigt att just konceptet att skaffa barn med tillhörande graviditet, förlossning (eller adoption eller liknande så klart) och föräldraledighet är en förändring som läsarna anser sig ha rätt att kritisera och önska mindre av, trots att detta kanske är det största som hänt personen man AKTIVT valt att följa?

När Sandra Beijer beslutade sig för att flytta hem från New York – tror ni hon fick många kommentarer med hot om avföljning om hon inte stannade kvar i USA och bloggade därifrån?
För det är ju faktiskt därför man följer henne?
Tror ni många beklagade sig till Alexandra Nilsson när hon blev tillsammans med sin Andreas och hotade med att avfölja henne om hon inte fortsatte vara singel eftersom de bara ville följa ”singel-Alexandra”?
Egoina bytte jobb för inte så längesedan, borde läsarna krävt att hon skulle stanna på Blue Box eftersom det är det enda företaget de ville läsa om att hon jobbar på?
Jag har hur många exempel som helst men nöjer mig där, jag tror ni förstår min poäng.

Skulle den här bloggen däremot börja handla om matlagning helt plötsligt så skulle jag förstå kritiken, precis som om tidningen ”Min Häst” helt plötsligt börja skriva om hockey.
Båda dessa forum har uttalade koncept, om än ganska breda där utsvävningarna görs baserat på läsarnas reaktioner.

Michaela Fornis blogg handlar om henne. Hennes liv, hennes resa och hennes val som hon gör i det, och det är egentligen den enda specifikationen man får när man väljer att följa henne. Michaela Fornis blogg kommer handla om Michaela Forni, det är ungefär det man kan kräva eller räkna med. Allt annat är beroende på omständigheter. Påverka genom att avfölja, men försök inte påverka genom att diktera krav för en nybliven mamma om vad du anser att hon bör publicera eller inte för att du inte ska avfölja henne.
Hon kommer dela med sig av sitt liv, där hon är i det just nu och precis som tidigare så får de som valt att följa henne ta del av det, men av någon anledning verkar vissa tro att de kan lägga in sitt veto vad gäller just barn och föräldraskapet.
Ni vet, den där lilla förändringen som förmodligen är det största som någonsin hänt henne (en gissning) och som hela hennes liv fokuserar kring just nu.
DEN tycker vissa följare att de har rätt att beklaga sig över och mer eller mindre kräva att Michaela ska tona ner för att de inte ska avfölja henne.

Du följer en person som delar med sig av sitt liv – ett koncept som varit klart som korvspad sedan sociala mediers begynnelse.
Sitt liv, som är dynamiskt och hela tiden förändras. Det är liksom den beskrivning som finns. Hennes liv i livets olika skeden.
Är det inte intressant för dig längre, avfölj henne då och välj någon annan som passar dig bättre för tillfället med vad du vill läsa om, men ge inte en nybliven mamma dåligt samvete för att hela hennes värld skiftat fokus och att den här nya lilla människan avspeglas i allt hon gör.
Hennes sociala medier kommer fortsätta handla om hennes liv, hennes liv är bara annorlunda från tidigare.

ETT tips:, om du följer en influencer som tidigare inspirerat dig men som helt snöat in på något du är helt ointresserad av.  (bebisar exempelvis?

Är det då inte bättre att försöka hitta någon annan person att inspireras av än att tvinga Michaela ner i en form där hon  så uppenbart inte längre vill vara?

Den dagen Michaela Forni börjar skriva uteslutande om hockey på sin blogg, då är jag beredd att lyssna på era klagomål.

Finurligt med Forni

I en tid där slit och släng är synonymt med dagens konsumtionssamhälle så måste jag ändå ge en eloge till den tröja som Michaela Forni tagit fram tillsammans med Soft Goat.
Tröjorna på bilderna här ovan är nämligen en och samma tröja som är något så fyndigt som ”reversable”.

En oversized polotröja som är reversible – det är alltså två färger i en! Du vänder alltså tröjan ut och in för att få fram den ljusa nyansen. Sömmarna är sydda så att man inte ska se att något håll är ut och in utan att den ska vara lika snygg oavsett vilken färg man har. Det känns så rätt att ta fram den typ av plagg, det gör den ännu mer tidlös och hållbar och verkligen en tröja som kan leva kvar i garderoben för evigt. //Michaela Forni

Tröttnar du på ena färgen så vänder du den bara ut och in och vips har du en annan färg.
För mig som är lite av en kladdmaja så skulle jag behöva att ALLA mina kläder fungerade på det här viset då jag inte kan gå en dag utan att spilla någonting på mig, och det börjar redan när jag borstar tänderna på morgonen.
Kanske en hakklapp vore något för mig? En dregglis i kashmir? 😉

Den här tröjan är det absolut snyggaste av de plagg som Forni släppt tillsammans med Soft Goat och sömmarna gör den bara ännu snyggare.
Ett problem dock med att ha en tröja som kan bäras med båda sidorna utåt – tvättrådet? Hur ska jag veta hur den ska tvättas? Eller rättare sagt – hur ska resten av familjen veta att den inte ska tvättas i varken 40 eller 60 grader om det inte finns någon lapp med tvättråd?

Tyvärr kostar den 2995 kr vilken är över min smärtgräns för en tröja, även om den går att bära på två sätt. I sitt kommentarsfält skriver Michaela att det kan komma en rabattkod i och med Black Friday, men huruvida den kommer gälla hennes kollektion vet hon inte.

Jag inser att jag tydligen inte är tillräckligt gammal för att helt satsa på tidlösa, dyrare plagg men det kanske kommer? Det är ju sannerligen rätt väg att gå för att minska ”fast fashion-konsumtionen” så jag behöver kanske börja tänka om?
Gör ni det?
”Kvalité framför kvantitet”?

Föräldraledighetens härliga prioriteringar

Enligt Michaela Forni är det alltså INTE ett alternativ för de FLESTA människor att INTE åka på en långresa med sin 6-månaders bebis?
Hennes inlägg får det att låta som att det är viktigare för de lediga föräldrarna att kunna resa till alla sina drömställen under föräldraledigheten än att hålla sig innanför Europas gränser så länge det är rekommenderat för barnets bästa?
Är hon seriös? Är detta hur samtidens föräldrar resonerar? Att detta inte är ett alternativ för de flesta människor?
Vilka ÄR dessa människor?
Är det världsfrånvända influencers som resonerar så här eller gör alla nyblivna föräldrar det? Eller förlåt, alla nyblivna föräldrar ur den YNGRE generationen menar jag så klart?

Jag bävar nästan inför era svar men känner mig av någon anledning lite modig…
GO!

Tack för tips!

Vad är lycka för dig?

Däremot så tror jag inte att barn är svaret på allas lycka eller i alla liv. Jag tycker det är fel att säga att barn är meningen med livet för meningen med livet kan vara mer eller innehålla något annat än det. Nu har jag bara varit mamma i några månader, men jag har känt ren lycka av andra saker i mitt liv än Dante.

Olika typer av självförverkligande som jag har strävat efter och sedan uppnått eller små enkla stunder som att sova med min bebis fast på andra sätt. Jag kan blunda och se lycka framför mig: första gångerna jag och D låg hela nätter och tittade på varandra när vi var nykära. När jag satt i min singel-lägenhet på Kungsholmen och drack vin med mina bästa kompisar. När jag dansmediterade på Costa Rica och kände de varma träplankorna mot mina fotsulor medan jag släppte allt. När jag och D ätit frukost i varma länder på vackra platser och pratat om livet. När jag ätit något så gott att jag inte vetat vad jag ska ta mig till. Varje gång mina tårar sprutat av skratt. Alla de här stunderna är lycka för mig och de behöver man inte ha ett barn för att få uppleva. Vi lever ju i ett norm-samhälle där barn är normen och om man inte skaffar barn så blir man ifrågasatt och jag tycker det är fel – livet är mer än barn. Familj kan finnas på andra sätt och i andra konstellationer. Jag har själv känt lycka och familj i mina vänner under hela mitt liv.//Michaela Forni

Vad är lycka för dig? 
Ditt svar skiljer sig säkert från mitt, och mitt svar skiljer sig säkert från någon annans och det är väl ändå det härliga med lycka – det finns ingen rätt eller fel.
Eller, jo…det gör det ju så klart…om din ”lycka” är att knalla runt bland folk och leta efter den perfekta, människan att laga en kalops på – då kanske man kan säga att den är lite fel ändå och att det kan vara läge att tänka om?

För mig är inte lycka ett barn, tror jag i alla fall. 🙂 
När jag ser andra människors lycka med ett barn så kan jag känna att ”åh, det där vill jag också ha” men det är inte barnet i sig jag avundas, utan just känslan. Känslan av lycka.
Lyckan som någon utstrålar med sitt barn, och för mig var den lyckan Selma. Knasiga, galna, underbara Selma som driver mig till vansinne med sitt bus och sin personlighet.
Tillsammans med missekissarna är de mina absoluta goseungar som gör mig lycklig. <3

Vad gör dig lycklig?

Mamma-event med Michaela Forni

 Alla som vill kommer få testa på Maria Nilas färgbomber (perfekt om du är riktigt trött på ditt hår), få håret styleat, en fin goodiebag och såklart goda grejer i glasen. Tanken är att ni mammor som kommer ska bli bortskämda med sånt som man annars aldrig hinner göra (dvs. prata utan att bli avbruten, få håret fixat och dricka bubbel!).
[…]

För att tävla: Skriv en kommentar (glöm inte att få med din mejladress!) med en motivering där du förklarar vad det roligaste samt tuffaste med att vara mamma är. Vi väljer ut tio stycken mammor som kontaktas via mejl när tävlingen är avlutad. Tävlingen avslutas den 10:e november. //Michaela Forni

Michaela Forni ska ha ett event tillsammans med Maria Nila där hon vill bjuder in ett gäng mammor och deras vänner med en barnfri kväll, bubbel och att bli bortskämd.
Du tävlar genom att skriva en motivering där du förklarar vad det roligaste samt tuffaste med att vara mamma är, och trots att ni inte kan vinna en plats på Michaelas event så är jag nyfiken på vad ni hade skrivit – vad är tuffast och vad är roligaste med ett vara mamma?

Styvmammor, fostermammor, bonusmammor, mammor till ”pälsklingar” och alla andra som identifiera sig som mamma är mer än välkomna att dela med sig av sina svar i kommentarsfältet.
Go!!