Det där med att vara någons chef

 Riktigt bra chefer är det bästa man kan ge sig själv i sitt arbetsliv. För mig har det inte handlat om att personen i fråga ska vara perfekt eller alltid göra rätt – utan att vi ska klicka, att vi ska kännas som ett team samt en stark känsla av att min chef verkligen tror på mig. Jag har haft tre såna chefer: Viktor Barth-Kron som rekryterade mig till Stureplan.se som 18-åring, Margret Atladottir som anställde mig som moderedaktör på Nöjesguiden när jag var 19 år och Staffan Ekbergsom jag jobbade med sida vid sida under mina år på Devote och Stampen (även han som rekryterade mig till Vice VD när jag var 22 år ung, snacka om att satsa på någon!).

Tre personer som jag kommer vara evigt tacksam över att ha haft i mitt liv och som är en stor del i min karriär och utveckling, både arbetsmässigt men på någon nivå även som människa.
[…] Kanske var Amanda (praktikant) anledningen till att jag tänkt mycket på chefer sen jag träffade Staffan i hissen igår. En gång var han min chef och idag är jag chef, med praktikanter i mitt bolag. Livet – det har sin märkliga gång på något vis. Häftigt är det. //Michaela Forni

Har ni som mål att bli chef? Eller är ni kanske chef över en massa anställda redan?
Jag avskyr att ha personalansvar. Jag har varit chef och det var ingenting för mig, jag är mer den där personen som gillar att sitta med mitt och grotta ner mig i saker.
Kanske var jag för ung? Kanske var det fel företag? Kanske hade jag på tok för lite erfarenhet av att vara chef?
För det är en sak jag verkligen lärt mig genom livet och olika arbetsplatser – och det är att bara för att någon är mest kunnig på en arbetsplats så betyder det på INTET vis att de är självskrivna chefer.
Oh no.
Det har jag erfarit den hårda vägen. 🙂

Varför verkar det som att alla vill bli chef?
Är det för att det betyder en högre lön?
Det är det naturliga steget för avancemang eller är det för att människor i grund och botten är lite maktgalna? 😉

Har ni förresten haft några sådana där guldchefer som Forni skriver om? </strong

Michaela Fornis 295 kronors-scrunchie.

Jag BORDE inte bli förvånad med tanke på att Michaela Forni gjort allt från events till smygreklam för… förlåt…visat upp ”samples” från Hermine Hold, men ändå har jag svårt att ta det jag ser på allvar.
Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan när jag ser att Michaela Forni ”designat” en egen scrunchie, men för märket Soft Goat i cashmere.
Och priset – 295 kr.
4 kr billigare än tofshållarna från Hermine Hold.

Jag tycker alltsammans är idioti, men om jag var tvungen att välja mellan pest eller kolera så hade jag lagt mina pengar på den Forniska tofsen. 
Den är trots allt gjord av cashmere (en liten, liten bit)  medan den Hermine Holdiska med största sannolikhet är Kinakrafs med ett värde av två salta S-märken.

Team CamCam eller Team Cashmeretofs? 🙂

Den Forniska jobbstressen

Jag blir alltid lika förundrad över när Michaela Forni ojjar sig över saker som att hon ”kastas in i jobbstress” och så visar det sig att veckan mest består av bruncher, luncher, mingel och hockeymatcher.
Jag tror det Michaela mest av allt skulle behöva är lite tanke-KBT för att lära sig hushålla med energi som sipprar ut i form av oro och stressiga tankar, för det kan omöjligt vara de FAKTISKA sakerna som hon gör som gör att hon hela tiden behöver åka iväg på återhämtande semestrar.
Det HON gör som sitt JOBB, är mycket av det vi andra vanlisar gör på vår FRITID!

Jag bröt ner en typisk Forni-vecka här för att se lite vad hon har för sig – för den som är nyfiken- och helt ärligt så vet jag fortfarande inte…
Nu är hon visserligen gravid – det får man ta hänsyn till – men det var hon inte här jag skrev ovan länkade inlägg.

Vad tycker ni om människor som är tidsoptimister?

Michaela Forni fick en fråga på sin blogg som jag tror kan vara lite av en vattendelare, och sådana älskar jag ju att ta upp här på bloggen! 😉
Vissa av oss är dem, andra av oss hatar dem – jag pratar naturligtvis om tidsoptimisterna. Människorna som är konstant sena. Till ALLT!
Jag vill gärna vara tidig till saker och ting och gilla således inte när folk är sena eftersom jag då får vänta extra länge, eftersom jag kom tidigt.
Men…
Det finns en sak som jag tycker betydligt sämre om än när människor är sena och det är när JAG är sen.
Jag vet inte varför…
Själv skulle jag inte höja ett ögonbryn om någon kom två, tre, fyra eller fem minuter sent till ett avtalat möte då det är sånt som kan hända den bäste, men är det jag själv som är sen så har jag hunnit skicka flera ursäktande sms där jag berättar att jag tyvärr råkat bli lite sen.
Så andras senhet – inte så farligt.
Min egna senhet – katastrof.

Men jag antar att med ”tidsoptimist” så menar hon de som liksom inte ”blir sena på vägen” utan som redan är sena när de går ut genom dörren? Som inte ens försöker komma i tid?
Jag fattar helt ärligt inte hur sådana människor tänker. En tjej i min klass på gymnasiet kom fem minuter sent till dagens första lektion varje dag!
Alltså VARJE DAG!
Under tre års tid…
Hur lyckas man med det utan att inse att det är dags att göra en mikro-korrigering och ställa klockan fem minuter tidigare?

Om någon här inne är den här typen av tidsoptimist, kan du inte förklara hur du tänker?
Jag lovar att inte döma! 😉

Varför Forni inte var med på Margauxs möhippa

Många nyfikna som undrade varför jag inte var med på Maggis möhippa. Det är inte för att vi har hunnit bli ovänner på en vecka sen vi sågs sist och jag inte var bjuden 😉 Utan helt enkelt för att jag är gravid och möhippan var en 24-timmars fylla i Köpenhamn. Jag är så glad för att Margaux hade sagt till mig innan att jag inte behövde gå på möhippan om jag inte kände för det. Hon själv har ju varit gravid och vet att det blir ofta mindre kul både för de andra och för den gravida att vara med när det är riktigt, riktigt stökigt. Så vi bestämde att vi som inte var med på möhippan pga graviditet (jag, Amanda och Julia) kan styra upp eller hitta på något annat tillsammans vid ett senare tillfälle! Längtar tills vi ska ut och ha en riktigt stökig kväll tillsammans och fira att hon är fru Liebermann <3 //Michaela Forni

Jag tänkte nästan att det var något sådant när jag såg att Forni saknades på möhippan, men säkert finns det någon konspiratorisk stackare där ute som vill få det till att de haft en ”falling out”.

Men på tal om möhippor och alkohol.
Jag som inte dricker alkohol – får jag en nykter möhippa då? Eller kommer alla festa loss runt mig medan jag är den enda nyktra?
Kanske en alternativ möhippa?
Full av kattungar, hundvalpar, ponnysar och cola zero??

Någon som har någon erfarenhet att dela med sig av?

Måste influencers skriva om allt hemskt som händer i världen?

Att terrordådet på Nya Zeeland är fruktansvärt behöver jag nog inte ens skriva, och det tycker och känner nog de flesta influencers oavsett om de skriver det eller inte.
Men är det ett krav som influencer, att man SKA skriva om alla hemskheter som händer och fördöma så många brott man kan? Har man det på sitt ansvar som influencer?
Elaine Eksvärd kritiserades nämligen för att inte ha gjort det, och nu såg jag att Michaela Forni skrivit ett nästintill utsäktande inlägg för att inte ha nämnt saken tidigare.


Kan det inte vara så enkelt som att man inte riktigt vet hur man ska formulera sig, eller kanske att man tycker att det är snudd på respektlöst att skriva om någonting så vidrigt som ett terrordåd på samma plattform som vimlar av adlinks och tips på våriga byxor?
Jag minns även att Kissie (tror det var Kissie) ville att hennes blogg skulle vara fri från det fruktansvärda som hände på Drottninggatan när det begav sig, om någon ville få en paus från det. Lite som en fristad och att det var anledningen till att hon inte skrev om det. Betydde det att hon inte brydde sig? Nej, givetvis inte.
Och Michaelas tystnad? Obrydd? Knappast va?

Bara för att man inte offentligt fördömer någonting hemskt som hänt så betyder det inte att man inte bryr sig, eller hur?
Om influencers skulle fördöma saker som deras läsare anser att de borde skriva om, då skulle ju deras plattformar inte bestå av annat än fördömanden.
Visst – ett stort terrordåd på Nya Zeeland är en stor nyhetshändelse, men vem är du och jag att avgöra hur någon annan ska ta in, hantera, bemöta och publicera kring det?
Hur en person känner och, framförallt, agerar kan väl inte få agera facit för resten av mänskligheten?

Forni fortsätter fula sig kring försäkringsreklam

Igår la Michaela Forni upp ett inlägg som är solklar reklam för alla som någonsin läst ett reklaminlägg på en blogg – dock lyser reklammarkeringen med sin frånvaro. 
Klickar man på länken i hennes inlägg så kommer man mycket riktigt till detta ”matnyttiga” inlägg där Michaela öppet skriver att samarbetet med Moderna Försäkringar är hennes allra första ”Gravid-samarbete”.
Så alla eventuella frågetecken uträtade.

Visst, det här inlägget kanske inte står specificerat i ett avtal mellan Forni och Moderna Försäkringar, men jag ska förklara varför detta givetvis ändå är solklar smygreklam.
Forni har ett löpande samarbete med MF för sin bebis och kan givetvis inte skriva om ett annat försäkringsbolag så länge hennes sponsförsäkring gäller. Därför är detta varken ett tips eller rekommendation eftersom hon är bunden av ett avtal och således inte kan marknadsföra en annan gravidförsäkring, även om hon skulle vilja.
Därför är detta reklam/ambassadörskap och ska markeras som sådant.


KLICKA HÄR!

Tack för tips!

Edit – återigen har det kommit upp en reklammarkering i efterhand, men funkar inte riktigt så. 🙂

Is it that pregnancy brain playing tricks?

Återigen har Michaela Forni ”glömt” följa marknadsföringslagen på sin blogg när hon gör reklam för företaget Fundler.
Kanske skulle ”gravidhjärna” vara en godtagbar anledning om det inte var så att det inte är första gången hon ”glömmer” något sådant här.

Som sagt – jag vet ingen annan yrkeskår som ”glömmer” följa de lagar och regler som stipulerats kring deras arbete så mycket som influencers. 
Tänk om läkare, psykologer, bankanställda, poliser och socionomer exempelvis skulle ”glömma” sin tystnadsplikt hela tiden. Tror ni det hade gått obemärkt förbi?

KLICKA HÄR!

NU har det kommit upp en reklammarkering på Fornis inlägg men det har legat uppe utan hela dagen.

Influencers som apor i bur på Internationella kvinnodagen

Uppdatering!
NK ställer tydligen in spektaklet! (Spektakelt? Min stavningskontroll godkänner båda. Hjälp! )

Två män(!) i mitt Facebookflöde har delat med sig av sina åsikter om NKs fantastiska ”Internationella kvinnodags-firande” och det är varken pompa eller fanfarer.
Jag undrar verkligen hur NK – och Forni med sällskap som tackat ja – tänkte här?
Vad tusan handlar detta om?

Kommer ni förresten ihåg när GabJossan fick skit för att hon skrev ”Grattis på Internationella Kvinnodagen”?
Om ni inte riktigt förstår – som jag då – varför ett grattis inte riktigt är på sin plats här så har Jessica Hallbäck gjort en liten lathund. Den är kanon!