Vad är man beredd att betala för?

UnderbaraClara släpper en ny kollektion för sitt märke ”Miss Clarity” och skriver i ett inlägg att ”Tillsammans har vi tagit fram kvalitetskläder i begränsad upplaga. Tygen trycks och plaggen sys i Europa. Alla tyger som används i kollektionen är certifierade enligt Oeko-Tex 100 som är världens ledande textilmärkning.”

Plagg gjorda i Europa innebär genast en högre prislapp än kläder sydda i exempelvis Asien och efter en snabb titt på sidan som säljer kollektionen så kostar klänningarna mellan 1000 kr – 1400 kr.
Jämför du det med exempelvis liknande klänningar från Lindex som kostar runt en femhundralapp så är det en avsevärd skillnad så min fråga till er är:
Värderar ni att kläderna är sydda i Europa så pass mycket att ni är beredda att betala ett så här mycket högre pris än det lägre för liknande klänningar gjorda i Asien?
Miss Clarity verkar sälja ganska bra och jag kan tänka mig att målgruppen för märket är ni som läser här – kvinnor mellan 25-45, så det vore intressant att höra vad ni tycker.

UnderbaraClara om Blondinbella mfl

Två av Sveriges i särklass bästa bloggare är Sandra Beijer och Elsa Billgren. De lyckas med exakt detta. Dessutom kommer de på blogginlägg med nya innovativa rubriker och teman. De varierar sig och har en egen stil. Och håller hög publiceringstakt.
[…]

Om vi ska översätta det här till youtube-världen så kan vi ta Jocke & Jonna som ett bra exempel. Säga vad man vill om dem (och det finns mycket att kritisera) men de är verkligen duktiga på att skapa roliga, innovativ koncept till sin kanal. Jag imponeras över deras förmåga att variera sig. Med alltifrån spökjakter till vardagliga vloggar, till filmer där de smakar och recenserar amerikanskt godis. Och nu dokusåpan Exposed som snart lanseras. Där deras följare kommer vara medskapare och påverka händelseförloppet. Genialt!//UnderbaraClara

Bloggvärldens mysiga bullmamma – UnderbaraClara – skriver ett inlägg om influencers där hon hyllar Sandra Beijer, Elsa Billgren och Jocke & Jonnas sätt att driva sina plattformar på. 
Hon nämner även sättet som Forni och Petra Tungården tagit sina koncept vidare till nätmagasin och avslutar med sin egen blogg och sättet hon jobbar på:

Jag har så mycket tidlöst, välarbetat material som förtjänas att lyftas fram. Recept, DIY, krönikor, guider till alltifrån potatisodling till hur man sköter textilier.
Men i en traditionell blogg försvinner ju sånt material bara längre och längre bak i arkivet. Därför jobbar jag med en puffar på bloggen. Som återaktiverar gamla inlägg. Både i högermenyn och mellan blogginläggen.// UnderbaraClara

Avslutningsvis ger hon sina two cents om Isabella Löwengrip och sättet hon ”utvecklats” sitt koncept och hon verkar inte allt för imponerad över det, och tror inte att det är sättet att gå för att knyta an till sina följare.
Hon är också förvånad över att företag är villiga att betala för samarbeten hos henne, med tanke på hennes låga trovärdighet.

Jag tänker också att det finns en fara när influensers är så framgångsrika att de glider ifrån sina läsare. Att ha en egen stylist eller makeup-artist höjer inte ens aktier. Tvärtom skapar det distans till läsaren. Hur ska man bli inspirerad av någons stil när man vet att de själva köpt kompetensen av ett proffs? Följarna har ju inte tillgång till en MUA eller en fotograf i sin vardag. En influenser som tagit det här väldigt långt är Blondinbella. Men vad är det egentligen hon gör reklam för när hon poserar i sitt kök med ett nytt diskmedel? Eller när hon poserar i Elloskläder trots att hon annars bara bär dyra märken? Vi vet ju att hon varken diskar, städar eller handlar själv. Att hon varken sminkar, stylar eller klär sig på egen hand. Var finns då trovärdigheten i hennes samarbeten? Det förvånar mig att företag är villiga att investera i en sådan influenser. De kan ju lika gärna köpa en vanlig annonsplats i en tidning.//UnderbarClara

Nu tror inte jag att Isabella är ute efter att knyta sina läsare till sig eller inspirera dem på det sättet Clara menar här.
Tvärt om så tror jag att hennes mål är att skilja sig så mycket som möjligt från ”vanligt” folk då hon verkar tro att detta är framgång. Hon vill måla upp en bild av en framgångsrik människa, så långt ifrån sina följare som möjligt för att framstå som mer känd, berömd och viktig än hon är. Där kommer stylisten, MUAn, personalen, livvakten och alla stalkers in.
De förstärker bilden av ”framgång” som separerar henne från oss andra – ni vet, pöbeln. 🙂
Varför ska man annars betala för ”säkerhet” i New York, enbart för att media skulle komma dit och det skulle se konstigt ut annars, när man är såååå hotad på hemmaplan och tvingas fly landet?

Ska alla vi frivilligt barnfria ta och kasta in handduken då?

Du har inte valt bort barn för att du har ett sådant enormt klimatpatos. Utan för att egna barn inte är så viktiga för dig. Och det är fine. Men det gör dig inte till en klimathjälte.

Och du som på allvar hävdar att folk ska sluta föda barn för att de belastar miljön kan ju börja med att fundera på att du själv varit barn en gång. Och nu är vuxen och orsakar ÄNNU mer skada för miljön. Så istället för att begränsa oskyldiga nya barns tillblivelse kanske du ska begränsa din egen levnad? Kollektiva självmord av stora befolkningsgrupper torde minska på våra klimatavtryck drastiskt. Vi kan börja här i Sverige eftersom vårt klimatavtryck per person är enormt. Alla barnlösa som inte har familj att ta ansvar för bör vara först att offra sig.//UnderbaraClara

Även UnderbaraClara ger sig in i miljö/flygdebatten och tar upp faktumet att många menar att det är vårt barnafödande som är den största boven och att de som hävdar att de avstått från att skaffa barn för miljöns skull ljuger.
Driften att yngla av sig är på tok för stark för att någon enda människa skulle gå emot den.
Hon fortsätter sitt resonemang med att föreslå att alla vi frivilligt barnfria – utan familj att ansvara för (jag vet inte om katter räknas som familj) – går i bräschen och offrar oss för miljön.

Vad säger ni? Alla ofrivillisar? 
Ska vi göra slag i sken och planera en storslagen exit?
Jag har bara ett yttepyttelitet krav i så fall!
När jag ”gått vidare” så att säga, så vill jag bli uppstoppad och ställd i fontänen på Sergels Torg med en stor skylt där det står – ”CamCam – hon tog minsann en för teamet.” och varje år vill jag tillägnas en kull med Cornish Rex-kattungar som skall bära mitt namn.
Mer än så kräver inte jag för att dra mitt miljömedvetna står till stacken!
Har vi en deal?

Det var bättre förr!

Hur lång tid skulle det ta att fylla upp den där idag?
En förmiddag?
Det är inte ofta jag säger det, men i det här fallet var det DEFINITIVT bättre förr.

Hur många sådana där tror ni man måste fylla upp med källsortering innan man rättfärdigat en sponsresa till Dubai? 
Två? Tre? Fyra hundra?

Laga mat i matlag med UnderbaraClara

Bjuda hem varandra på middag i veckorna – gud så trevligt!
Själv skulle jag kanske bli snäppet stressad då jag sällan anser mig ha tid att lägga en hel kväll på att sitta och prata runt ett matbord utan att samtidigt vara effektiv – tvätta, städa, modda kommentarer mm, men det betyder kanske bara att jag skulle behöva öva på det?

Men visst låter det mysigt?
Få in lite vännerhäng mitt i veckan – något som kanske är lite svårt för oss vanlisar vars veckor inte består av vinluncher, middagshäng med bubbel på Stureplan och matchalattepromenader runt Djurgården med våra vänner.
Lite svårt i Stockholm där avståndet kan vara en faktor, men en riktigt trevlig idé. Nån på Värmdö som vill starta grupp? 😉

Jag hade kollegor som körde lite samma sak fast på jobbet.
De var tre stycken som turades om att laga lunch till varandra med resonemanget, ”kan man laga till en så kan man lika gärna laga till tre”.
Det verkar ha varit både trevligt och ekonomiskt! #economistajavissta
Se bara till att ni har samma synsätt på gluten, mejeriprodukter, plastbantning, kolhydrater och ekologi innan ni drar igång för att slippa behöva ha en lite jobbig diskussion när matlådorna plockas fram.

Vad bästa matlåderätten är?
Spagetti med köttfärsås – alla dagar i veckan! I plastlåda! 🙂

Jag älskar UnderbaraClaras påminnelser om livets förgänglighet

Igår tittade jag på en video på Youtube så riktigt fick det att klia i huden. Ni hittar den HÄR om ni vill se den men annars är bilderna här ovan skärmdumpar från den.
Den är så TYPISK sociala medier och det vi matas med och jag blev smått illamående av allt rosa, piff, pynt och framför allt – DET OPRAKTISKA I ATT BYGGA HYLLSYSTEM FÖR INGEN ANNAN ANLEDNING ÄR ATT HA EN VÄSK OCH SKOUTSTÄLLNING!
Det är så jävla dumt! Alla ytor ska ”stylas” – det är det absolut viktigaste i ett influenciskt hem tydligen.

Inte nog med att vi ska matas med att våra utseenden, våra kroppar, våra kläder, våra semestrar och våra liv inte längre duger om de inte är stylade som en platsbyggd bokhylla – nu ska vi även få ångest över ifall vi har mage att sätta böcker. I bokhyllan.
Herregud, det där är inget hem! Det är en miniversion av ett showroom! Det ser faktiskt ut som en miniversion av Gina Tricots nya flaggskeppsbutik på Götgatan. Skulle ni vilja bo där?

Om ni vill få en riktig kontrast – så där så att hjärnan inte riktigt hänger med – så tittar ni på den rosa videon här ovan först. SEN tittar ni på UnderbaraClaras underbara video där hon visar upp sitt hem och berättar lite om tankarna bakom sina stylingval.
Två extremer på en skala men befriande att se någonting annat än dessa superstylade hem där ingen riktigt verkar bo. Eller i alla fall inte riktigt verkar ”leva”.
Hur lever och bor man i den rosa videon här ovan? Sitter man på sin puff och tittar på sina handväskor? Eller kan det vara så att man ”lever” i resten av föräldrarnas hus och sen bara kommer upp till sitt eget rum på besök – lite som när man går på museum? För att titta på sina handväskor och skor?

Hund och/eller katt i sängen?

Katt i sängen? Hund i sängen? Samma sak eller inte? Är en hund i sängen samma sak som en katt i sängen på samma sätt som en bläckfisk inte är någonting annat än en blöt spindel?
På grund av att en viss svart och sammetsklädd bowlingkägla vid namn Tjocka Hetsätarkatten väcker en vid halv fem eftersom han håller på att svääääälta ihjäl så får missarna inte sova hos oss, men de får gärna ligga och gosa med mig i sängen både innan och efter.
Nu är ju de ganska så pälslösa katter som inte sätter sin tass ute om det är under 20 grader så grusintaget till sängen är minimalt – annars är det min största anledning till att inte vilja ha djur i sängen.
Grus. Smulor. Grejs. Huuuu!

Jag förvandlas av någon anledning till Prinsessan på Ärten så fort jag glider ner mellan lakanen men det kan jag väl knappast vara ensam om?
Jag kan knappt sova i samma säng som mig själv när jag gjort en foot mask och huden börjar lossna under natten.
Då blir det uppsamlingsstrumporna på och den lilla handdammsugaren redo.
Jag är nog lite störd ändå?…

 

The power of influencing

Unga kvinnor är tongivande, de tar plats, de vågar ha en åsikt och de backar upp varandra.

Men hur mycket pratar man om allt det här positiva? Nästan ingenting alls. Istället raljeras det över folkhögskolor och gymnasium som utbildar influencers. Folk har moralpanik och tycker att vi som jobbar med det här är vandrande reklampelare! Men låt oss bena ut det här lite. Vad gör en influencer? Jo den skriver, fotar och filmar. Gör reklam och kanske också en pod. Att skriv, fota, filma, jobba med reklam och göra radio är traditionellt respekterade yrken. Men här kommer nu en generation unga tjejer som inte väntar på att en redaktör, producent eller regissör säger att de duger. Nej, de snickrar en egen scen och ställer sig på den. Lockar till sig en egen publik. Och folk förfäras eftersom de tycker att det som avhandlas där är tjejgrejer, tjafs och ytligheter.//UnderbaraClara

Jag håller med Clara till 100%. Det är jättehäftigt att unga kvinnor tar för sig, snickrar sin egen scen och skapar sina egna karriärer utan att vänta på att bli efterfrågade av någon tongivande chef som allt som oftast är en man.
Jag älskar att de tar plats, tar för sig och skapar sina egna plattformar, men det är vad de gör, eller snarare inte gör med dessa plattformar som jag är ytterst kritisk till.

Istället för att använda dem till att lyfta fram och synliggöra människors olikheter så gör de sitt allra bästa för att vara så schablonmässigt klichéartade som möjligt. 
I allt från identiskt inredda lägenheter och likadana designväskor till exakt samma poser och outfitbilder fotade i ett och samma marmorklätt badrum så verkar de sträva mot att vara så lika varandra som möjligt och individualismen har helt plötsligt marginaliserats till vilken svindyr axelrem man väljer till sin Fendiväska eller om man äter ostron på Sturehof eller om man vågar sticka ut hakan och beställa en skaldjursplatå.
Konsumtion, konsumtion, konsumtion….

Istället för att använda sina plattformar till att visa upp alla sidor av livet och hur det är okej att vara som man är och må som man mår, även om det är att man är glad, ledsen, deppig, osminkad, skitig i håret, mens-svullen eller en blandning av alltihop så erbjuder de sina följare en perfekt och polerad fasad som de presenterar som verkligheten, när sanningen är den att deras egentliga verklighet förmodligen inte skiljer sig så himla mycket från din och min.
Tänk om fler stora influencers kunde öppna upp och dela med sig av alla sidorna av livet? Och då menar jag inte att lägga upp en bild med dramatiska skuggor och filter på sitt gråtande ansikte för att visa upp en mer sårbar sida av sig själv eller posta bilder när de spexigt försöker göra sig så fula som möjligt.
Jag menar det här…

Det här är två skärmdumpar från en och samma filmsnutt men med lite olika utseende.
Båda bilderna är helt normala och de flesta av oss har med största sannolikhet både celluliter och stretchmarks på våra kroppar.
Problemet blir när man endast matas med bilder som den till höger och låter den diktera var som är verklighet. Allt annat som inte är perfektion väljs bort och ratas till förmån för den där enda bilden i en serie på 30 där huden på baksida lår var som allra slätast.

Om unga tjejer – och killar med för den delen – aldrig får se någonting annat än de absolut mest felfria bilderna på influencerna så kommer de till slut tro att dessa bilder faktiskt är normen, som visar en vardag och som representerar livet. Den bästa bilden i en serie på 30 bilder som fixats och filtrerats enligt konstens alla regler ska helt plötsligt representera ”vanligt, normalt, vardagen och verkligheten” för dessa unga tjejer och killar.
Hur tror ni då de kommer reagera när de plötsligt får se en bild på sig själva som den till vänster här ovan?
Med skräck, fasa, skuldbeläggande och självförakt för att de är så långt ifrån hur man ”ska se ut” enligt det de lärt sig på sociala medier.
De har nämligen ingen aning om att deras förebilder också kan se ut så där på bild och att det är helt normalt eftersom de aldrig får se någonting annat än perfektion.

Det är vad jag vill se mer av på sociala medier!
Givetvis finns det influencers som visar upp andra saker än den här blanka, klonade ytan och som vill diskutera kring ämnen som politik, feminism, ekonomi, företagsamhet, entreprenörskap och kanske till konst och musik.
De finns, men är oftast lite äldre och inte lika enkla att tugga i sig som en hårförlängd bloggtjej i de senaste plaggen från Chiquelle som pratar om sin nya naglar medan hon poserar mot en husvägg samtidigt som hon pillar på sina nya skor från Isabelle Marant och försöker få till det där mellanrummen mellan låren som DennisM sagt att man ska ha för att inte vara tjock.

Det ena behöver inte utesluta det andra, utan jag önskar bara att dessa tjejer med sina enorma plattformar insåg vilken makt och vilka möjligheter de har att på riktigt påverka nästa generation kvinnor på fler sätt än att bara styra dem mot en specifik nyans på läppglans. 

Ni har redan makten.
Använd den!

Ska man triggervarna för triggervarningar?

Förra veckan skrev UnderbaraClara en krönika som publicerades i tidningen Expressen och som berörde fenomenet ”triggervarningar” – alltså att varna läsarna innan de läser en text, tittar på en bild eller startar en video att de kan komma att exponeras för saker som kan väcka obehag.
I den ena ringhörnan står Clara och hävdar att ”problemet är att vi lever i en tid där vi inte vill ta ansvar – bara utkräva det av andra. Och hon är rädd att vi uppfostrat en generation människor till att bli offer för omständigheterna”, medan vi i den andra hörnan hittar människor som anser att Clara raljerar och har HELT fel i det hon skriver. En läsare sammanfattar det med orden ”Den där krönikan tycker jag är trams, så otroligt okunnig men ändå så stöddig. Du har helt missuppfattat triggervarning, men sätter dig på en riktigt hög häst och raljerar för fulla muggar.”

Med risk för att framstå som att jag vill lägga mig i ett badkar fyllt till brädden med mellanmjölk så kan jag förstå vad Clara menar, samtidigt som jag även håller med hennes antagonister.
Jag tycker absolut att det finns tillfällen då en triggervarning är på sin plats, samtidigt som jag ställer mig undrande till vart man i så fall ska dra gränsen? Vad ska triggervarnas och vad ska inte triggervarnas?

Jag fick en kommentar på det här inlägget från en läsare som ville att jag skulle inleda inlägget med en triggervarning eftersom hon mådde så dåligt av åsynen av köttbullar.
Seriöst eller inte så finns det säkert någon annan där ute som blir triggad av köttbullar, eller pärmar, eller hårklämmor, eller utedass, eller tops, eller båtar, eller papperskorgar eller snödrivor, eller….

Förstår ni problematiken? 
För att försäkra mig om att inte uppröra en enda av mina läsare så skulle jag behöva triggervarna mer eller mindre varenda inlägg jag publicerar, vilket skulle leda till att triggervarningen blev meningslös.
Då skulle jag behöva triggervarna för triggervarningen eftersom diskussioner om triggervarningar verkar trigga vissa människor.

Så hur ska man göra? Ska man ta fram någon typ av generell lista där de vanligaste ämnena står med och använda den som en guide för vad som ska få en triggervarning – lite som amerikanarna gjort inom musik? De har valt ut vissa ord som inte får förekomma på radio eller tv och som ersätts med ett ”piiiip”. Det finns säkert människor där ute som anser andra ord vara betydligt värre än att sjunga ”fuck”, men vad skulle hända om man censurerade deras ord? Då skulle man ju behöva censurera alla andras ord också, och då skulle det inte finnas någon text kvar alls utan låten skulle istället bestå av ett enda långt ”pip”. Så man har valt ut de vanligaste orden som gemene man kan tänkas reagera på, och så kanske man måste göra med triggervarningar också?

Ha en omröstning.
Vilka ämnen är det som gör flest människor obekväma och illa till mods?
Gör en lista, använd den som en mall och hänvisa till den om någon blir arg för att det inte triggervarnats för exempelvis tops då någons mormors blev mer eller mindre döv i en topsolycka där topsen stacks in på tok för långt i örat.

Alla vi som arbetar med media har ett ansvar gentemot våra läsare i det vi publicerar – vare sig vi vill eller inte – men vi kan omöjligt ta ansvar för ALLA känslor som kan tänkas väckas av det vi publicerar eftersom vi inte kan veta vad som föregår inom var och en av dem.
Vi får använda sunt förnuft i hur vi presenterar vårt arbete, samtidigt som läsarna i sin tur behöver kunna reflektera över sina egna reaktioner.
Är det här något som generellt upprör mängder med människor och som givetvis borde ha en triggervarning, eller är det något som egentligen inte är upprörande för någon annan än mig pga en personlig tragedi?
Dina känslor är fortfarande äkta och ska tas på allvar av din omgivning, men du kan inte kräva en totalcensur eller triggervarning från omvärlden bara för att du berörs illa av just detta.
Det är helt orimligt och skulle vara början till slutet för all typ av publicerad media.

Det är nämligen det enda sättet att helgardera att ingen enda människa någonsin blir triggad.
Vill vi ha det så?